Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

den dagen och om den stunden vet ingen utan min Pader allena, så råkar man i icke mindre bryderi för samma fråga. Här säger Christus uttryckligen, att Gud eller Fadren visste något, som han sjelt icke visste, eller med andra ord: här tillägger han Fadren allvetande, men frånkänner på samma gång sig sjelf denna egenskap. För att tillfredsställande förklara devua ställe kunna näppeligen flera än 2:ne alternativer antagas: antingen var Christus allvetande eller icke allvetande. Var han nu allvetande, så voro ofvannämnde ord af honom icke sanna; var han åter icke allvetande, så var han icke heller sann Gud. Hvilket af dessa alternativer man än antager, så råkar man i förlägenhet. Slutledningen tycks ju vara mycket både tydlig och enkel, men är dock en villomening. Då Christus åter på ett annat ställe säger: min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig, så finner ju hvarje med sundt förstånd begåfvad menniska, att (då man här icke får antaga någon oegentlighet i uttrycken) dessa ord tillkännagifva, att han icke, åtminstone vid detta tillfälle, då dessa ord yttrades, ansåg sig för sann Gud. Ty om Gud icke är mer än en, och Christus sjelf var sann Gud, så måste ju nämnde ord innebära den orimligheten, att Gud skulle hafva öfvergifvit sig sjelf. Men huru skulle något sådant kunna tänkas! Det antagandet, att Christi gudomlighet under lidandets största höjd eller i hans djupaste förnedringstillstånd skulle hatva nedsjunkit till blott och bar potentialitet, så att den hos honom då var i en nästan eller fullkomligt omärkbar grad aktuell, är väl, minst sagdt, otillfredsställande. Ty hvad vill det säga att vara sann Gud blott potentia eller till möjligheten? Var Christus sann Gud, så var han det säkerligen också aktuellt i hvarje ögonblick af sitt jordiska lif, enär i fråga om Gud någon blott potentialitet icke är tänkbar. Den kan neml. endast tänkas hos ofullkomliga och sig utvecklande väsenden, men hos Gud måste allt vara aktuellt och verkligt. Men om man nu också kunde åtnöja sig med detta förklaringsförsök, hvarvid Christi lidande och djupa förnedring antages på ett alldeles obegripligt sätt rent af utplåna hans gudomlighet, så kan dock för de öfriga båda, ofvan anförda, bibelspråken denna förklaringsgrund omöjligen användas. Men nu torde någon fråga, om vi verkhgen vilja förneka, att Christus var sann Gud. Säsom svar på denna fråga bedja vi endast, att man icke påbördar oss annat än hvad vi verkligen sagt. Vi ha endast och allenast velat visa, att det verkligen finnes bibelspråk, som vittna emot hans gudomlighet. Att det äfven finnes många sådana språk, som vittna på det bestämdaste för denna sak, veta vi alltför väl. Vi tro derför att bibeln i afseende på denna fråga innehåller motsägelser, som icke äro lätta att utplåna. Man har i bibeln skäl både för och emot, och derföre kan man i denna sak egentligen ingenting bevisa. Frågan måste derföre, ifall den icke alldeles skall falla, öfverlemnas å hvars och TT FE AM FÖ rr Tr a