Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

nat. De hade derföre måst taga de största försigtighetsmått. Ett andra slag ljöd åter på dörren. — Ni får ej öppna! sade LEonore och skyndade till den tvekande Henri. — Men, svarade denne, om den klappande medför vigtiga underrättelser . .. — Det är detsamma, öppna ej! — Men gatan är fullkomligt lugn, ingen vaktar utanför . . . Ett tredje och hårdare slag än de föregående ljöd nu åter på dörren, — Låt mig öppna! återtog Henri. — Nej! sade åter Lonore. — Nåväl, jag skall öppna! sade Rosa och skyndade fram; frukten ingenting. Vänten bär! Den unga flickan tog ett ljus och skyndade ut i det yttre rummet, i det hon stängde väl igen mellandörren. Rosa öppnade förstugudörren, en karl syntes i mörkret utanför. — Hvad vill du, medborgare? frågade den unga flickan. — Tala med medborgaren! svarade den okände. Rosa skakade på hufvudet, liksom om detta svar ej tillfredsställde henne. Hon stod på tröskeln och hindrade sålunda den andre från att komma in. Han stod lugn och tycktes noga betrakta henne. (Forts.).