Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

af röster trängde upp till dem; derpå hörde man porten stängas igen och sorlet upphöra. — Det gällde egaren af butiken! sade Henri och vände tillbaka till de båda qvinnorna. — Han hade ej väl hunnit säga detta, förrän ett lätt slag hördes på dörren till yttre rummet. — Det är här! sade Låonore. Henri såg på henne och tycktes tveka om han skulle öppna. Vicomte de Reneville och hans vänner hade alltsedan deras återkomst till Paris omgifvit sig med den största försigtighet. Vicomten hade blifvit dömd till döden i Brest: fröken du Niorres hade anklagats, och fastän den 9 thermidor sedan dess lupit tillända, voro fängelserna likväl icke alldeles tomma, icke heller bade guillotinen blifvit för alltid kullkastad. Exädlingarne och de forna nunnorna voro alltjemt föremål för bittra förföljelser, och om än den våldsamma döden ej längre var på moden, tillämpades deremot deportationen i hela sin stränghet Och deportationen, som skulle ryckt dem från fädernejorden, skiljt dem från Charles och beröfvat dem hoppet om att få återse Blanche och bidraga till hennes befrielse, skulle för Henri och LEonore ha varit en ohjelplig olycka, ty den skulle äfvenledes säkerligen ha skiljt dem från hvarandra, emedan Republiken brukade skicka sina dömda bort än till ett ställe, än till ett an