Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

må kallas — verkeligen vore villomeningar, (hvilket ord vi här begagna såsom synonymt med uttrycket: i och för sig sjelfva oriktiga, men hvem har ännu bevisat, att de äro det? Jo, svarar man, de äro villomeningar och måste vara det, ty de motstrida uppenbarligen våra bekännelseskrifter. Det är sannt och erkännes gerna. Men, frågas vidare, kunna de med skäl förklaras för oriktiga, endast och allenast derföre, att de icke öfverensstämma med våra bekännelseskrifter? Kunna vidare dessa bekännelseskrifter anses for alldeles ofelbara eller, med andrå ord, vara evt i allo fullkomligt uttryck at och för den hel, Skritts lära? Vi måste härpå svara, att dessa skrifter äro menskliga verk och kunna, ja, vi hade så pär sagt, måste, liksom allt menskligt och ofullkomligt, vara behäftade med fel och brister. Visst är också, att dessa skritters författare sjeltve icke ansett dem för annat än sn enskilda upptattning at den hel. Skrifts innehåll. Om nu så är, så är ju också å andra sidan aildeles klart, att de ar H. uttalade åsigterna icke äro villomeningar eller oriktiga derföre, att de ej öfverensstämma med våra 8. k. Symboliska böcker, utan endast och allenast i det fall, att de äro stridande mot den Hel. Skritt sjelf). Men nu stöder ju Hallin nämnde åsigter just på den hel. Skrift och söker att just derur bevisa dem. Vi medge gerna, att H. härvid möjligen begått ett och annat misstag, men vi väga näppeligen påstå, att dessa misstag äro af den beskaffenhet, att han genom deras blotta uppvisande kan anse sig i hufvudsak vara vederlagd. Hvad vi här i synnerhet vilja fästa oss vid är frågan om Christi gudomliga natur. De bibelspråk H. tör sin åsigt härutinnan an: för äro för hans motståndare sannerligen icke lätta att reda sig med, och länge torde det dröja, innan han häri blir vetenskapligen ve deriagd. Då Christus t. ex. säger: Fadren är större än jag, så frågas: hvilket menniskoför stånd kan förklara detta så, att den person hvilken sjelf säger sig vara mindre än en an nan, bör anses lika med honom. Antinger blir det då icke sannt, att han är mindre ät denne andre, eller ock måste han anses var: på samma gång mindre och lika med denne ene och samme. Detta är ju en mycket en kel sak, men dock, i orthodoxiens ögon, er villomening. Må emellertid den, som kan vederlägga den! Nog får han se sig om ette premisserna till den blifvande slutledningen ifall den skall blifva säker och bindande. Aj det nu så, att Christus, enligt hans egna ord är mindre än den evige och sanne Guden (Fa dren), så är det — såsom det åtminstone sy nes oss — teml. förlåtligt, för att icke ren at säga naturligt, om man sätter i tvifvel, hu ruvida han sjelf ansett sig för sann Gud. D: Christus åter på ett annat ställe säger: on 4) Då H. hvarken såsom embetsman eller en skild person sökt att egentligen utsprida de ifråga varande villomeningarne, utan endast framställt den till domkapitlets bepröfvande, så hafva de alldele icke med våra bekännelseskrifter att göra, enär Skrif ten ensam är domare i trossaker. a tee— ta OREEDORE P 3 FRAN NE RNE TNK IEEE AED SAR I —