Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

Henri steg upp och sänkte hufvudet, under det den med hög röst uttalade bönen steg upp till den barmhertige Gudens tron. I detsamma (klockan var då nio och aftonen alldeles mörk), ljöd ett hårdt slag utanför. — Man klappar på butiken! sade Rosa och steg upp. Den unga flickan ville lemna rummet, för att fullgöra sin pligt. — Nej! nej! sade Henri lifligt. Butiken är stängd: du får ej gå ned. Det kan ej vara någon kund, som kommer så sent. Ett enda slag hördes. Henri hade närmat sig fönstret. — Det var på husets port sade han. — Skulle Charles redan vara tillbaka, tilllade Lonore. — Det är ej troligt. — Hvem skulle väl komma vid denna timme? Ah, hr Jacquet? — Han är tillsammans med Charles. — Mahuree? — Han skulle icke klappa på. Han och våra vänner känna den hemliga fjeder, hvarmed porten öppnas. — Ah, man öppnar! sade Rosa, som lyssnade. Jag hör någon tala. Alla tre spetsade öronen; ett förvirradt sor!