Göteborgsposten – 26 november 1861, sida 1

got sådant kunde aldrig falla oss in att ens ana, långt mindre vänta —, utan derföre, avt man med skäl kunde af honom fordra, då han i detta mål ville yppa sina tankar, större reda ochssäkerhet i bevisningen, än hvad nu varit fallet. — Det sätt, hvarpå hr biskopen söker försvara nämnde domkapitel, har föranledt oss att mot berörde artikel i ofvannämnde tidskrift göra ew par anmärkningar, hvilka ingalunda böra betraktas såsom riktade mot hr biskopens person, för hvilken vi hysa all aktning, utan endast äro att anse såsom ett ringa försök att sprida ytterligare belysning öfver en fråga, som utan tvitvel för hela Svenska Nationen är al högsta intresse. För öfrigt vilja vi redan i början willstå, att dessa våra anmärkningar äro både ofullständiga och möjligen äfven förenade med ett och annat misstag, en sak, hvars algörande vi öfverlemna åt allmänhetens oväldiga och upplysta omdöme. Hr biskopens resonnement i nämnde tråga sönderfaller, noga taget, i tre afdelningar: 1:o granskas och bedomes kyrkoh. Hallins beteende; 2:0 godkännes domkapitlets i Strengnäs förfarande mot ,bemälte kyrkoherde och 3:0 får biskop Annerstedt för sin enskilda person sig tilldeladt en smula beröm för den grannlagenhet, hvarmed han behandlat den nyssnämnde kättaren. Då den sista af dessa 3:ne punkter mindre direkt rorer sjeltva den sak, hvarom fråga är, och rättast torde böra anses såsom ett uttryck af hr biskopens personliga aktning för sin embetsbroder i Strengnäs, så vilja vi alldeles lemna denna punkt åsido, och närmare fästa oss endast vid de 2:ne första, hvilka utan tvifvel förtjena att nogare skärskådas. Hr biskopen yttrar, att han för sin del icke kan finna annat, än att redan de till domkapitlet at Hallin ingifna skrifvelserna inneburit både upptänkande och utspridande at villfarande meningar, ty, säges vidare, en sådan handling är dock af den beskaffenhet, ati den icke blifver fördold, utan, om ock domkapitlet skulle kunnet förtiga den, med flit framhåalles af tidningspressen. En sådan slutledning — vi få öppet bekänna det — hade vi aldra minst väntat oss alten man med biskop Björcks lärdom och tankeskärpa. Här tå vi nn bestämdt af hr biskopen veta, tor det första, att de af Hallin uttalade åsigterna äro villomeningar, tor det andra, att H. upptänkt dem och för det tredje, att han ätvenledes utspridt dem. Men hur vet man då, att de verkligen äro villomeningar ? Ar det så all. deles säkert? Må man härvid akta sig föl det telet att ponera hvad som just skall be visas. Må vi akta oss för att mot vår Hal lin begå samma fel som katholikerna fordom mot Luther. Att helt enkelt ponera, att mot ståndaren har orätt, är onekligen det beqvä maste sättet att komma ifrån den obehagligs saken, men på samma gång också det mins uillfredsställande. För vår del erkänna vi ger na, att det skulle inverligen glädja oss, om de Hallinska satserna — eller hvad de nu är et r DA TR