Göteborgsposten – 25 november 1861, sida 1

ANNA RANE ARENA ANAR BR MR ARRRAAIRLA AREAN IEEE ee helt, om någonsin en menniskas verksamhet kan ens relativt sägas vara ett helt. De bortgångne samtida, hvilka fört. i sin föreliggande del skildrar äro: Oscar I, ge: neral Vegesack, Carl af Forssell, Sven Norling och Wilhelm von Braun, alla tföreteende med: hvarandra de mest skiljda individualiteter. Att bedöma en nyss afliden konungs verksamhet, låter sig ej göra, älven om hans regering varit en fridens och det lugna fram-; åtskridandets era. Förf. har äfven derföre, så mycket möjligt varit, endast hållit sig till den saknade konungens älskvarda och milda personlighet, om hvilken han iemnar ett, såsom det vill synas, rättvist och sannot omdome,: rörande hvilket vi hänvisa tili forf:s egna yutranden, som i flera afseenden förråda, av denne sjelf med Oscar hatt umgänge. j kunna. dock vackrare ord sägas om en bortgangen furste, än dessa: Han glömde aldrig ew ogunblick sina förbindelser ull staten; ban hade alltjemt de största fordringar på sig sjett och tillat ej av något, som berodde på houom, fick uppskju-. tas ölver sin bestämda tid. Hans hvuostunder voro sparsamt tilltagna och hans person mycket tiligänghg; alla hade lika rat av nalkas honom och en hvar som hade någov att andraga arhörde han med samma uppmarksamhet. Begärde man hans råd, och så att det låg allvar i framställningen, uteblef det sällan. Af den ädle monarkens Härdilöshet äro många drag allmänt bekanta, och så mycket mera som UCarl Johan på sin tid med särdeles törkärlek omiattado de ulitällen, som erbjödo sig, avt utveckla royauteens imposanta emblemer. Hr Adlersparre berättar härom denna anekdot: På en af sina resor till Norge hade han (konungen), som merendels, intagit qvarter på min moders landtegendom, der samudigt en större samling af ortens ianevånare inställt sig för att uppvakta landsfadren. Då middagen skulie serveras och jag, i eulighet med bruket, förevisade honom en lista på de närvarande, under förfrågan, hvilka af de antecknade han befallde att se vid bordet, svarade H. M:t under ett godmodigt leende: såsom gäst i huset föreställer jag mig ait detwa är värdens ensak. Fört:s skiudring at Oscar I:s personlighet är varmhjertad såsvm det höfves minnestecknaren at en furste, hvars hjerta slog så varmt för folk och land. Visserligen tramspringa på teckningen några skuggor, men dessa äro sjelfva utgångna trån monarkens reflekterade upptattning aft sitt lands bästa, och ej från djupet af hans hjerta; ty detta klappade endast för det goda och upphöjda i monskligheten. Nästföljande porträtt i detta minnets tafvelgalleri ar generalen Eberhard Gotth. Ernst von Vegesacks. Det är säkerligen mången, som endast ringa känner till denne hjeltes bragder och person, hvars lefnad utgör en ständig följd af äfventyr. Det finnes personer, hvilka oupphörligt hemsökas af motgångar, ständigt lida förföljelser, utan att dock brytas af dessa. Det ligger styf mazur i sådana karakterer, och det är just 1 motgången som de bäst härdas. Då stormen hviner våldsammast omkring dem, stå de lugnast. Bland dessa var von Vegesack. Först vänligt upptagen af Gustaf III, råkade han dock der snart i onåd och förvisades hofvet. Af en slump blef han kort efter uppmärksammad af hertig Cari, som skaffade honom anställning vid Litrege