Göteborgsposten – 22 november 1861, sida 1

deras terminologi såkallade brackorna för att icke hafva sinne för och icke bekymra sig om annat än den simpla nyttan. Det är dock en förunderlig sak denna nytta, som man kan uppfatta så olika, som för de ena är allt och för de andra ännu mindre än intet! Hvad är den för slag? Hvad menas dermed? måste man ovilkorligen tråga då man hör dessa mot hvarandra stridande omdömen. Frågan är lätt att besvara, skola säkert de ena säga, nyttan, det nyttiga är allt som tjenar att förskaffa menniskan några tillfredsställelser och njutningar, samt bortskaffar obehag för henne; det är nyttigt att skaffa sig mat och kläder emedan man eljest skulle hungra och trysa, det är nyttigt au förtjena penningar emedan man eljest skulle lida nöd o. 8 v. Det är undgåendet af lidandet och obehaget samt uppnåendet at tillfredsställelse och sällhet som menniskan bör uppställa såsom mål för sig, och det är derfore som vi göra nyttan till måttstock för vårt bedömande och förkasta allt onyttigt. Men säga de andra åter å sin sida, menniskan har att ställa för sig andra mål än blott det behagliga och njutningsfulla; till menniskans hf hörer icke blott-bröd och lekamliga saker, det finnes äfven något som kallas för rätt och godt och skönt som måste tillfredsställas och som man måste ställa som mål för sig; det är derföre vi förkasta den simpla nyttan såsom måttstock för livets fordringar. Nåväl, vilja vi säga dem hvardera, J skiljen eder, J hafven olika åsigter om nyttan, men låtom oss se efter om Jicke hafven lika åsigter i något afseende, låbom oss undersöka om det icke i edra påståenden finnes någon punkt som är gemensam för eder begge och i afseende å hvilken J icke skiljen eder, och ifall en sådan finnes, så låtom oss taga den till utgångspunkt och se efter huru edra påståenden hänga tillsammans med den och om det icke är nödvändigt att litet jemka om dem för att få dem i full öfverensstämmelse dermed; och göra vi en sådan jemkning ifall den visat sig nödvändig i alseende å någonderas eller begges åsigver, så måste ju äfven edra åsigter låta förena sig med hvarandra, ty sanningen är dock blott en här i verlden. Och en sådan gemensam punkt finnes det äfven i edra yttranden. J erkännen begge att menniskan bör ställa ett mål för sig, om J än skiljen eder i atseende å hvilket detta mål bor vara, det är det första; J erkännen vidare att nåendet af det appställda målet är en tillfredsställelse, det är det andra. Ty äfven J, som förakten det simpla sträfvandet efter det behagliga, J erkännen ju dock att menniskan måste söka tillfredsställelse eburu J påstån att hon icke bör söka den uti njutningen utan i det sanna, sköna och rätta. Och det kan ju icke heller vara annorlunda, ty skulle menniskan tro sig kunna finna tillfredsställelse i uppnåendet af det mål hon ställer för sig, så skulle hon ju icke kunna eftersträfva det. J erkännen således begge att menniskan bör söka sin tillfredsställelse ses rön än nite ronne onto —— Ra — ——öl-sto———