Göteborgsposten – 22 november 1861, sida 1

-— Höjden är tagen! sade Petit-Pierre. — Således, i morgon, mina vänner, och hafven edra lastrum tomma, så att j kunnen stufva in tiodubbla rationer. Camparini vinkade härvid ett vänligt farväl till de tre matroserna och vände med Gorges tillbaka till den sköna romarinnan. — Hvad är det för menniskor? Hvarföre draga dem till dig? hvad tänker du göra med dem ? frågade Georges hastigt. — Jag vill ha reda på, hvar rådsherren de Niorres sonson tagit vägen, svarade Camparini. -— Veta de der personerna det? — Nej; men om mina gissningar äro riktiga, så skola de kunna upplysa mig derom. Genöm dem skall jag dessutom komma tillsammans med Mahurec, såsom du sjelf hörde, och genom Mabhurec till Jacquet, som ingen af er ännu kunnat upptäcka, fastän han måste finnas i Paris, eftersom Renneville och dHerbois äro här. — Godt, jag förstår nu. Några ögonblick derefter lemnade Camparini trädgården, i det han gaf den knutna handen åt romarinnan (ty sådan var moden), åtföljd af sprättarne och den nyfikna bop, som den unga qvinnans skönhet och bizarra drägt lockade i deras väg. Maucot, Petit-Pierre och la Rochelle följde dem med ögonen.