Göteborgsposten – 12 november 1861, sida 1

En djup suck framträngde, lik en smärtsan rossling ur markis dHerbois strupe. Mahure gjorde en rörelse, men höll sig åter tillbaka. — Nej! nej! mumlade han, slå din tung: i lås, min gosse! Du tror dig ha luktat vinder : men stopp! du måste loda och ligga på utkik. Sedan kan du ro fram med din rapport — dJacquet, som icke kommer, sade plöts. ligt Charles och steg upp. Skulle Fouch6 h: ändrat tankar? — Här är han . . . här kommer Jacquet inföll Henri, som stått och sett utåt gatan. — Ahl utbrast Charles med en suck a lättnad. Ett par minuter derefter hördes lätta steg från rummet näst intill och dörren öppnades sakta. Jacquet var klädd som en sprätt enligt de öfverdrifnaste reglorna af denna tidens löjliga moder, med en halsduk som gick ända upp till ögonen, med långt hår som alldeles betäckte pannan, en ofantlig hatt, skor med 4 tum höga klackar . . . kortligen han var alldeles oigenkänlig. Jacquet inträdde, helsade och gick fram med en verklig sprätts åtbörder, hållning och sätt. Imitationen var så beundransvärd, att de båda unga männen ej kunde återhålla ett leende. Maburec stirrade på den nykomne med vidt uppspärrade ögon.