Göteborgsposten – 12 november 1861, sida 1

tinerklostren Monte Casino och La Cava hafv: blifvit sparade, emedan de innehålla national arkiverna och hafva gjort goda tjenster åt dei allmänna undervisningen. Alla andra skol: nästan utan undantag upphätvas. Denna åtgärd anser man hafva varit högsta grad nödvändig och behöflig, ty hvac godt klostren än möjligtvis förr uträttat, så hafva de numera, åtminstone i Neapel, endas utgjort plantskolor för vidskepelsen, lasten och den politiska eftergifvenheten, samt tjena till att sprida hos folket tröghet och lust fö! lättja. Detta gäller isynnerhet om de s. k tiggarebröderna. Stanna utanför en af deras byggnader middagstiden, såsom jag ofta gjort säger en berättare, som omtalar dem, oct betrakta dessa hopar, som tränga sig der, fö: alt emottaga sin skål med soppa. Poverini säger den tanklöse förbigående, hvilka helga män äro icke dessa munkar, hvilka välgorande inrättningar äro icke dessa kloster för de fattige! — Men vänta ett ögenblick, se på de kraftiga röfvarefysiognomier, som olta visa sig der, hör på deras kif och deras hädelser, hvilka aldrig saknas, och er beundran skall förminskas. Följ dem till deras hem! Ja hem; de kunna knappt sägas hatva några hem, ty den regelbundna utdelningen af soppa förminskar, ifall den icke helt och hållet förstör, allt motiv till ansträngning och all sjelfaktning. De stryka omkring på gatorna, uppehållande sin tillvaro för återstoden af dagen genom att tigga sig små mynt, sofva i en portgång och återvända följande dag, då det ringes till middag, tillbaka till klostret, säkra om att återfinna sina smutsiga tat och skålar fyllda. Ett sådant lif föra hundrade och tusende menniskor i södra Italien, och om de tigga utan känsla af skam samt vägra att arbeta, så är det emedan dessa välsignade klosterinrättningar hafva förstört allt motiv för arbete och all sjelfaktning. Nyligen gjorda beräkningar utvisa, att det icke finnes mindre än 10,000 af dessa tiggaremunkar i det förra konungariket Neapel. I en novell eller på en tafla med crucifix, och radband i handen, kunna de vara pittoreska nog, men i verkligheten och i deras inflytande på samhället går allt deras behag förloradt. Sådant är dessa klosters yttre utseende och den verkan deras falska barmhertighet frambringar på befolkningen. De medel genom hvilka denna barmhertighet underhålles äro icke bättre. Dagligen ja nastan stundligen, säger samine berättare, , påträffar man någon af dessa privilegierade tiggare i sin kåpa strykande kring gatorna. Han står vid försäljningsbordet, dit fisken hemtas från sjön, och lägger sin repgördel öfver en af de vackraste fiskarne, genom hvilken handling han uttrycker: ,,Denne fisk tillhör mig, och hvem vågar bestrila det? Detsamma gör han tidigt på morsonen på torget, då frukterna och grönsakerva hemtas in från landet, och jag skall aldrig slömma den scen jag var vittne till engång soluppgången å Masanielloplatsen. Den utskickade munken vandrade omkring från den