Göteborgsposten – 9 november 1861, sida 1

henne ur en flaska inandas luktsalt. Qvinnans blekhet var förfärande: hennes lemmar voro stela, som om kroppen skulle ha varit offer för en våldsam nervös kris. Läpparne hade förlorat sin färg, ögonen voro tillslutna. Denna unga qvinna var Leonore de Niorres. De båda männen voro, den ene markis dHerbois, den andre vicomte de Renneville. De voro så upptagna af sin omvårdnad om den olyckliga sanslösa, att de icke märkte Rosas inträde i rummet. Den unga flickan hade knappast hunnit taga ett par steg framåt och göra sig reda för den tafla hon hade framför sig, förrän hon utstötte ett häftigt skri och rusade fram till Lonore. — Min syster! min syster!... sade hon. Derpå tillade hon, vänd till markisen och vicomten. — Min Gud, hvad är det då nu igen? — En ny olycka! genmälte Charles och skakade på hufvudet. X. Skyddslingen. Lonore kom åter till medvetande. Då hon blef varse Rosa, som låg på knä vid hennes stol med sitt sorgsna ansigte vändt mot henne, slog hon sina armar kring den unga flickans hals och