Göteborgsposten – 9 november 1861, sida 1

—mm mm —— rn ung och älskad maka det kära Upsala, for att der vesterut tillkämpa sig oberoende och mera. Och det är hans öden sedan dess, som nu till en del ligga klara framtör oss i en nyutkommen bok med härofvan antecknade titel. När man läser dessa minnen, gripes man genast af den öfvertygelsen, att man har en lefnadsbikt af en sanningsälskande man framtör sig, och redan medvetandet häraf gör den vidare läsningen vida mera intressant, mera fängslande, än annars vanligen brukar vara fallet med resebeskrifningar; ty man känner med sig att hvad minnestecknaren skrifvit är fullkomligt hvad han sjelf upplefvat, liksom han ej heller döljer sina många uttryck och tankar. Genom hr Unonii Minnen går en lefnadsfrisk anda. Man liksom andas en friare luft vid genomläsningen af hans skildring om sitt nybyggarelif, om sitt upptagande bland de civiliserade nomaderna, såsom man trätfande benämnt vesterns amerikanare. Och hvad som förlänar denna skildring ett lifligare intresse är vetskapen om, att det är en bildad man som lemnat den. BSynnerligast intressant är hr Unonii berättelse om mr och mrs Pearmain samt detta pars nybygge. Vi taga oss friheten härur låna den del, som omfattar mrs Pearmain: Den så kallade mrs Pearmain var en af de mest originella varelser i qvinnokläder, jag någonsin vet mig hafva sett. Hon var nu omkring 40 år, men så kokett och tillgjord, som trots någon hoptorkad mö, den der känner sig på vippen att uppföras på öfverblitna kartan. Det magra, nu mera af tiden och nybyggarelifvets mödor härjade ansigtet bar ännu spår at en försvunnen skönhet. Hennes gestalt mätte likaledes ha varit vacker. Hon bar ännu sitt hufvud högt i vädret, använde, icke utan en viss ledighet, mycken gestikulation när hon talade, och förstod sig ännu på, att, som man säger, kunna föra sig, der bon svängde sig kring jernspisen och de simpla trädstolarne i det låga kyffe, hvilket äfven hon tycktes hafva utbytt mot en yppigare lefnadselegaus och njutningar. Hela hennes sätt och utseende påminde om en förfallen och afsigkommen aktris, hvilket jag sedermera fick höra att hon hade varit i England, innan hon derifrån, i sällskap med Pearmain, reste till Amerika. Hennes person och historia skulle hafva gifvit en August Blanche ämne till en ypperlig letnadsteckning. Man tänke sig den firade prima donnan i sin boudoir, omgifven at lyx och öfverflöd, i lättsinnig yra skämtande bort lifvets flyktiga stunder, tömmande den af glädjen och njutningen kredensade champagne-bägaren; och sedan, samma qvinna i ett amerikanskt logghus, lik en kasserad möbel undankastad i ett skräprum: hon sjelf, ett luggslitet öfverdrag, det enda, som vittnade om den torna prakten och herrligheten; skönhetens spira förvandlad i en sopqvast; den fina handen, som fordom lekt med guldfransarne omkring divanens sammetsbyende, handterade nu diskämbaret; kinden, hvars rosor fordom fuktades af champagnens dott, hemtade nu sin enda rodnad ifrån whisky-buteljen. Den sistnämnde var en vän, med hvilken mrs Pearmin alltmer och mer sökte trösta sig öfver förlusten af litvets solskensdagar, och icke sällan fick min hustru under sin vistelse der i huset den mindre angenäma sysselsättningen, att bistå sin värdinna, under hennes s. k. nervösa lidande (d. v. s. då hon råkat taga sig en tår för mycket ur nyssnämnda källa). Huru många skiftande öden läsa vi ej i denna korta biografi, och huru många af dem, som rödjat den primitiva jorden i Amerikas vester, ha ej upplefvat likartade oden? Och huru rik är ej denna vester på sådana lefnadsberättelser ! Hr Unonius redogör på det fullständigaste sätt för hvad en nybyggare har att göra, och hans bok skall derföre bli en god hjelpreda för utvandraren, på samma gång den