Göteborgsposten – 9 november 1861, sida 1

tyga er om, att jag icke ingår någon så dum förbindelse, som ni tyckes tro. Vagnen rullade bort med de båda qvinnorna och notarien. Rosa var ensam i boden. Då vagnen for bort, visade sig en ung qvinna (etablissementets egarinna) på tröskeln till ett bredvid liggande rum. — Mitt barn, sade denna med mild stämma, medborgaren Bienvenu var nyss inne hos mig och sade, att medborgarinnan önskar tala med er. Ni kan stiga upp, jag skall under tiden se efter boden. — Tack, medborgarinna! svarade Rosa och skyndade lätt som en fogel ut genom bodkammaren, hvilken genom en dörr, som förde till en gång, stod i förening med trappan i huset. Rosa skyndade uppför denna trappa till tredje våningen. En dörr var midtemot henne, nyckeln satt i låset, hon öppnade. Det första rummet, i hvilket hon kom in, var tomt, men ett sakta sorl af röster hördes från det andra rummet, som låg till höger om det första. Rosa skyndape genast dit in. Då hon kom ditin, befunno sig der nåra intill ett öppet fönster trenne personer, tvenne män och en qvinna. Denna senare låg utsträckt i en länstol och tycktes beröfvad all sans. De båda männen voro sysselsatta med att egna henne sina omsorger: den ene höll henne uppe, den andre lät