Göteborgsposten – 6 november 1861, sida 2

se af Åp. 2: 38, 8: 16, 10: 48 och 19: 5; de döpte i Herrens Jesu Christi namn, utar tvifvel dermed icke åsidosättande något af der visserligen odelbara Treenigheten. Ett anna för Christologien vigtigt språk är Joh. 17: 3 der Christus sjelf säger: Detta är evinnerlig lif, att de känna Dig, den allena sanne Gu den, och den Du sändt hafver Jesum Chri stum. Antingen skall härvid tänkas om er eller om två; i förra fallet är Christus der allena sanne Guden, såsom vi helst vilja tro i det senare är han en annan än den ende sanne Guden, och-sålunda alls icke Gud, så som Rationalisterna vilja. Då vi således böra finna att den lag budna ortodoxien äfven har sina bristtälligheter, såsom hvarje menniskoverk, så kunna vi åtven fordra att dess mälsmän må vara för dragsamma med något olika tolkningssätt Måhända kan Strengnäs Domkapitel sjellt hafva svårt nog atw med Guds ord försvara åtskilliga af de hyperortodoxa satser som äberopats till stöd för den fällande domen. De upprepas bland annat t. ex. den ofta hårda lärosatsen, att Christus har lidit syndens straff i alla menniskors ställe, hvilket ingenstädes står uti Skriften, ej heller synes kunna rätt förlikas med äfven den enklaste logiks tordringar. Det heter visserligen att syndens lön är döden, men dermed menas naturligtvis den eviga döden, och ej den lekamliga som Christus undergick; med lekamlig död straffas brott, men icke synd, hvilken är andlig och skall andligen straffas, och ett sådant strall har Gudamenniskan ej kunnat undergå. Att Christus led dödsstraffet för våra synders skuld, är bibliskt och toljaktligen sannt, men att han led det i vårt ställe ar icke bibliskt, ej heller rationelt; vi gå ju alla den lekamhga döden till mötes, och dödsstraff för brottslingar hafva ju genom alla tider stått qvar. Man kan ej, utan skäl, förebrå iIsynnerhet nutidens hyperortodoxie, att den vid tramställandet af vår Frälsares dyra Aterlösningsverk för mycket fastar sig vid hvad han led här på jorden och jemförelsevis för litet vid hvad han gjorde, och att han dermed ofta blifver tramstalld mer såsom ett föremål för medlidande, än såsom den Allsmägtige himmelens och jordens ende Gud, som fordenskull uppenbarades här på jvrden, att han skulle nederslå djetvulens gerningar, således till utförande al Gudomiiga verk, sådane ingen menniska kunde åstadkomma, hvaremot det att låta sig pinas och dödas är rent menskligt; han led till sin mensklighet, men verkade at sin Gudom, varande den förre att betrakta såsom kroppen och den senare såsom själen uti Gudamenniskan. Det år visserligen vår kyrkas egen skuld att den ofta nödgas ifra mot kätterska meningar, ty om den förmådde eller beflitade sig om att bättre reda begreppen både för sig och andra, så skulle den nog också blitva bättre förstådd och meningsskiljaktigheterna skulle blifva mindre. När sålunda statskyrkan, efter hvad vi sökt att visa, icke heller sjelt är otelbar, så borde den så mycket mer iaktiaga varsamhet med sina anathemer mot andra, samt besinna ej blott huruvida hon dermed handlar juridiskt rätt, utan äfven om hon handlar klokt, hvilket åtminstone i förevarande fall just icke synes vara händelsen; ty om också domen kan lyckas blitva stadtästad, så stannar trohgen den starkaste opinionen på den dömdes sida, och med martyrskapet töljer mången sympathi ätven för hans bekännelse, hvilken, orörd, säkerligen hade torblfvit i det tysta. Att den som förnekade Den Heliga Skrifts Gudomlighet och oinskränkta trovärdighet ej får vara Christendomslärare, kan icke vara annat än rätt, men att den som i sin sanningstörst ej kan i allo finna sig tilltredsställd at det exclusiva Athanasiska symbolum, förfoljes, kan icke vara rätt, och hans utskjutande hvarken klokt eller christligt. fm niaA huyudrdÄdnadasauvnlntnarva havadn nda