Göteborgsposten – 6 november 1861, sida 2

MMMM SD Till Red. at Göteborgs-Posten. Det är betankligt uti upplysta tider at anställa religionsförföljelser; då tankeförmå gan och tankerättigheten ej längre äro mo nopoliserade, så blifver resultatet lättelige! ett helt annat än som varit menadt. I mor kare tider kan det ofta gå både lätt och uta uppseende, Ett martyrskap är nyligen a Domkapitlet i Strengnäs beredt, i det att e1 åldrig prestman blitvit dömd sitt embete för lustig, icke för något förargelseväckande lef verne, mot hvilket fördragsamheten ofta är t 0. m. ogudaktigt stor, icke iheller för orei läras utbredande, ty derom synes ingenting vara bevisadt, utan för ett ärligt tillkänna gifvande, icke till allmänheten, utan till sit eget förmanskap, Domkapitlet, om vissa be tänkligheter mot lagstadgade eller håtdvun na förklaringar af den Heliga skrift, den hai synes hålla uti oinskränkt vördnad och vilj på det efter sitt begrepp samvetsgrannast uttyda. Domkapitlet sager sig hatva veder lagt de gjorda inkasten, och anser det natur ligtvis vara den dömdes fel att vederläggnin gen icke blifvit begripen. Lärobrottet syne innefatta visserligen det svåraste som en kri sten lärare kan teoretiskt låta komma sig til last, det att förneka eller betvifla Kristi gu dom; dock bor vål en skillnad göras mellai att forneka och att icke kunna fatta, hvilke senare med något hvar rätt innerligt troen de kan vara fallet, och lätt är icke att be stämma gränsen mellan hvad menniskan ä tillåtet (och då äfven ålagdt) att forska efter och hvad som ej är henne medgifvet att I insigt uti, utan måste betraktas säsom ett tron mysterium. A! Skriftens utsago får ingenting hvarken förnekas eller betviflas, men förlåt ligt är om icke hvar och en kan fatta de vå icke påfliga, men nog päfligt anbefallda tros dogmerna, at hvilka många torde i sanning lika litet, om ej än mindre, af Skriften eg stöd, än sjelfva det för kristendomen mer är allt annat farliga fornekandet af vår dyr Frälsares gudom och identitet med Fadren Den sig så kallande ortodoxien vill lik: litet som påtvedömet fördraga den ringaste olikhet i uppfattningssätt at kristendomen: heliga grundsanningar mot hvad den sjelf an tager, icke finnande huruledes det är ett stor tel att ovilkorligen tro sig sjelf ensam eg: det oförvillade förståndet, och en oliktänkan de att jemförelsevis icke alls ega något for stånd. Den har ingen bittrare fiende än det s. k. rationalismen, som den räknar såsom sir motsats. Dock finnes kanhända uti visst hän seende dem imellan större förvandtskap än åt minstone den forra kan vilja tro eller vid kännas. Till dess säkerligen stora förvåning kan ifrågasättas, om icke äfven den i sjelfva verket gör någon inskränkning uti bekännan det af Kristi sanna guddom, Den lärer os: anropa Gud i våra böner, att han för Kri sti skuld må gifva oss sin nåd och hjelp och sålunda icke af sin egen barmhertighet ntan för en annans skuld. Så vida order skola innebära hvad de söga, så kan väl här med ej annat förstås, än avt Gud och Kristus äro helt särskilta, eller, med andra ord, at Kristus är en helt annan än Gud, och sålun da antingen alls icke Gud eller en Gud af lä gre grad. Vi höra också alltför ofta Frälsa ren framställas endast såsom en Förebedjare hvilket väl icke kan innebära annät än någo underordnadt och sålunda alldeles icke gu domligt; och detta oaktadt Skriften tydliger säger, att det är Menniskones Son, som sjel skall döma, och svårligen densamme kan vic en dom vara både törebedjare och domare. Att dessa och andra inkonseqvenser kun na uppstå, kan icke komma af annat än at den gamla ortodoxien från början, under de häftiga lärotvisterna, afvikit från Skriften: rena ord, och detta just i läran om Gud el ler den Gudomliga Treenigheten. Det säge: ingenstädes i Skriften, att denna skall förde las uti 3:ne särskilta personer, utan tverton säges det uttryckligen på mångfaldiga ställen att hela Treenigheten är uti Jesu Christ Gudomligt menskliga person. Det säges ickq att Guds Son var i Christo, utan att Guc (hela Gudomen) var det; i honom bodde al gudomens fullhet — sålunda hela Treenighe ten. Den som hafver all magt i himmeler och på jorden kan väl icke vara någon an nan jän himmelens och jordens ende Gud. 5: förklarar Herren sjelf kort före sir. återgång till det himmelska riket, och befallde då äfven om lärjungarnes predikan, samt om döpelsen hvilken skulle ske, ej uti 3:ne namn, utan det enda treeniga namnet af Fadren Sonei Anh Nan Halisa Anda Tlatta war natnelmtan?.