Göteborgsposten – 4 november 1861, sida 1

hade ej väl aflägsnat sig, förrän gallerdörren ) sakta öppnades och den andre af de samtalande kom ut i det yttre rummet. — Det är en djerf skurk! mumlade denne, som var nästan lika klädd med den förre. Han stannade midti rummet och tycktes lyssna med den största nppmärksamhet. Ett par minuter förrunno, utan att han hörde något buller. Slutligen hördes ett lätt gnisslande på låset, dörren till förstugan öppnades på sina gångjern och en ny person inträdde. Denne bar jakobinernas vanliga drägt: en röd skjorta, vida byxor, yllemössa och en röd lifgördel. Ett par ofantliga mörka: polisonger omgåfvo ett starkt bronseradt ansigte och hans buskiga ögonbryn gåfvo åt detsamma ett hårdt och hotande uttryck. Den nykomne stängde igen dörren och gick bort till fönstret, som han öppnade. Ljudet af det fallande regnet var tillräckligt starkt, för att ett sakta fördt samtal ej skulle kunna höras. Sprätten hade närmat sig sansculotten, och fastän ej ett ord, intet tecken vexlats emellan dem, stödde de sig dock båda mot fönsterkarmen. — Nåväl, medborgare Jacquet? sade sprätten, men så tyst att man tillochmed inifrån rummet ej skulle kunnat höra en ton. — Nåväl, medborgare Fouch, svarade sansculotten, denne man är starkare än vi.