Göteborgsposten – 2 november 1861, sida 1

— ———Å-— —— ——---————— — höggos, för att användas till gärdsgårdsstörar. Man hoppades äfven, att, då det närmaste behofvet, efter införandet af ofvannämnda förordning, ej kräfde att man så oförsigtigt ,, gallrade sin skog, skogsegaren skulle låta ungskogen stå i fred och gifva sin rikliga ränta, visserligen ej genast, men dock i en kommande tid, Dessa förhoppningar hafva dock gäckats af engelsmännens begärgefter pitprops eller snarare de svenska skogsegarnes ogonblickliga vinningslystnad. Högst ansenliga qvantiteter af denna exportartikel, hvilken litet renderar skogsegaren, hafva under sommaren och hösten hit tillförts dels per jernväg och dels på annat sätt. Af dessa har en betydlig del redan sökt och uppnått sin bestämmelseort, en annan ligger här och väntar på befordran; men en vida större står lifdömd ännu qvar på roten. Kontrakter om leverans af millioner dylika ungtwäd skola nemligen vara uppgjorda, att effektneras dels i höst och dels samt mest till våren. Till heder för våra större träexportörer härstädes, må nämnas att ingen af dem befattar sig med dylik export. . i Då det sålunda visar sig, att detär hardt nära omöjligt för en del af de svenska skogsegarne att vårda sin skog, utan besinningslöst, för ögonblickets vinst, beröfva efterkommande icke allenast tillfälle till träexport, utan nästan tak öfver hufvudet och ved på husliga härden, är det hög tid att, så motbjudande än sådant må synas, staten blandar sig i den enskildes skogshushållning. Genom premier för skogsodling har visserligen denna blifvit betydligt uppmuntrad och utvidgad; men hvad båtar det väl att plantera skog, om man när telningarne hunit få två tums diameter, nedhugger desamma, för att deraf skörda en ringa vinst och sedan ånyo stå på bar backe. Olyckshändelse. Den 22 sistl. Oktober har vid ångsågen på Lindholmen en plankstabbe nedrasat, hvarigenom en 23-årig arbetare olyckligtvis blef ihjelslagen. Tullverket. Under denna rubrik läses i Dagl. Allehanda för den 28 Okt. en längre uppsats, hvilken söker utreda det efter författarens sätt att se saken besynnerliga förbållandet, att importörer i Stockholm af manufakturoch s. k. korta varor låta tullbehandla dessa i Kalmar eller Ystad. ,, Ett af dessa tu, säger artikelförfattaren, ,, måste intraffa: antingen äro wullförvaltarne i de nämnda städerna mindre uppmärksamma på de förtellade varornas verkliga beskaffenhet än härvarande (Stockholms) packhusinspektion, hvars berömda noggrannhet vid varors tullbehandling bör erkännas; eller ock måste importörernas förfarande vara föranledt af deras önskan att undvika de omvägar och många obehag, framförallt den tidsutdrägt, som de äro underkastade, om de i Stockholms packhus förtulla sina införekrifna varor. — Första momentet innehåller en ovärdig beskyllning mot tulltjenstemännen i Kalmar och Ystad, och artikelförf. skulle troligen ej hafva utslungat densamma om han närmare gjort sig reda för den verkliga orsaken till det anmärkta. förhållandet. Vi hafva äfven här i Göteborg upplefvat sådant, och dervid funnit, att, om äfven udsutdrägten ingått såsom en faktor, den mest betydande dock varit stämpelafgifterna, hvilka