Göteborgsposten – 1 november 1861, sida 1

lång. En dörr öppnades, under det en djup tystnad rådde i rummet och på tröskeln visade sig nu en qvinna, som kunde vara af 25 å 26 års ålder, och en ung flicka, tio eller tolf år yngre. — Båda två stannade blygt. — Kommen, medborgarinnor! sade Victor Hugues. Må oskulden gifva dessa af tapperheten vunna vapen! Han räckte härvid de trenne sablarne: åt den unga flickan och: förde henne till de trenne Personertia, hvilka han med handen utvisade för henne. Den unga 25-åriga qvinnan följde: dem, men hon hade knappast hunnit taga ett-påF steg framåt och lyftat sina: sköna ögon, förrän tvenne sönderslitande skri undsluppo hennes läppar och genljödo i salen. Den unga qvinnan darrade och var nära att falla ... Charles hade skyndat fram till henne och mottog henne i sina armar. — Lonore! utropade ban. -Charles! snyftade den arma qvinnan, ett rof för en konvulsivisk darrning. — Och Blanche? . .. Blanche? frågade sjömannen nästan ohörbart och med den yttersta ängslan afmålad i sina anletsdrag. Lonore svarade icke: hon kunde ej svara. Snyftningarne qväfde hennes stämma.