Göteborgsposten – 1 november 1861, sida 1

nande i den reguliera arm6en samt orgaånise randet at en italiensk armå. Garibaldi, hvars fordringar hats: stora för tjenster om den den nationala saken samt po pularitet ieke tilläto att rätt och slätt afvisa begärde för sina trupper bibehållandet af der lösa organisationen af eh landtstotm Samt fö! sina offieerare bibehållandet af deras rang. På intetdera af detta ville Fånti gå in, ty han ansåg att en efter Garibaldis plan orga. dHiserad armå skulle konima att blifva regeringens beherrskare och icke dess verktyg och att de af Garibaldi under händelsernas vitrvarr tillsatta officerarne ofta saknade de behöfliga militäriska egenskapernå. Efter Fantis förslag skulle derföre den omorganiserade garibaldiska -armeen blott bestå at en stam af officerare, hvilka denna armås divisionsehefer skulle föreslå ibland sina underordnade och hemställa till regeringens stadfästande. Öfver tiden för fyllandet af denna råm med underofficerare och manskap genotn värfbing — hvarvid dock var tillsedt att den reguliera armeen icke skulle komma att lida något intrång — skulle regeringen uteslutande hafva att bestämma. Trots Garibaldis passionerade motstånd, som nästan ledde till en brytning emellan honom och hans anhängare samt kabinettet i Turin, gick denna plan dock i hufvudsaken igenom, men med Fantis popularitet var det äfven i och med detsämma slut. Han hade desssutom samtidigt väckt anstöt inom den reguliera armeen, i det Han, för att bilda en från halföns allå delar likformigt sammansatt armåkår, ville låta det pie montesiska militärväsendet uppgåi densamma. Många, isynnerhet gamla officerare ville emelertid icke veta något af detta öfvergifvande ett redan bepröfvadt system för ett annat, vars vinst skulle utgoras af en Visserligen ill antalet mycket större armå, men, hvars trigiska duglighet dock först behöfde pröfvas ;ch dessutom, på grund at den föga krigiska vöjelsen hos ex del af mellersta och södra taliens befolkning, högeligen vore ätt betviflå. Jen förtjente general La Marmora begärde ill och med för denna organiseringsplans kull afsked. Såväl det garibaldiska partiets ingrepp som det nyssnämnda missnöjet inom le militäriskå kretsarne försvagade hans ställing som minister betydligt, men det var dock örst efter grefve Cavours död som han, aträdde och blef ersatt af Cugia.