Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 1

aan 3 BEAN AKER ARA AE AEA allmänhetens domstol såsom sin sakförare, då han såg sitt handlingssätt ogilladt. Derför är man skyldig honom all aktning, och man måste blow beklaga, att han i sin adress icke imskränkte sig till blotta anförandet af fakta utan ätven -— både omotiveradt och ogrannlaga — begagnade tillfället att utsäga sitt sudjektiva omdöme om fru M. såsom konstnärinna. Han erhöll ätven at några hennes vänner ett gendritvande svar, hvilket dock till det mesta sköt ötver målet, emedan det i hutvudsak måste vidgå sanningen af frih. S-8 påstäenden, under det det i andra häuseenden adagalade, att dess författare voro något vilseledda i sina omdomen. Detta ådagalades tullkomligt genom ännu en insänd artikel at friberre S., på hvilken han visserhgen erhållit ett svar, men som ingenting i sak bevisar utan till det mesta utgöres blott at ett bref trån honom sjelf till hr M., åt hvilket alltförväl kan gitlvas den tydning, som han angifvit vara den rätta. Saken torde derför nu kunna anses för utagerad, och om man kan anse frih. S—s handlingsätt mindre klokt så väl ur konstens som ekonomiens synpunkt, så är man dock skyldig honom ewt erkännande för det öppna och ridderliga deri. På samma gång vill jag rätta en felaktig uppgift i ett föregående bret, hvartill jag dock töranleddes af personer, som borde anses för väl underrättade. Mamsell Gelhaar lär nämligen ej, såsom uppgivet, uppbära 6,000 rdrs ton utan blott 4,000, hvilket dock för en sångerska af hennes temligen underordnade rang bor anses för mer än ullräckhigt. Bland tör vårt samhälle vigtigare frågor skall den om hundskattiens belopp och användande snart af de särskilda församlingarna å sockenstämmor afgöras. Magistraten har förordat dess användande till uppforande at arbetare-bostäder, af hvilka behotvet är allt för ögonskenligt och mycket omordadt för atv här behotva än ytterlgare påpekas; vch man bör vara magistraten tacksam, derför att den på ett för den stora allmänheten så foga betungande sätt funnit ett medel till detsamimas tyllande. Nyhgen öppnades hemmet for trigitna qvinnor: idgen dermed är tvitvelsutan ganska vacker, nämligen att söka afhålla brottisingar från att vidare beträda brottets väg. Men vida både rikuvgare och mera menniskoälskande synes det vara att genom beredandet af sunda billga hem åt den fattige men arlige arbetaren förekomma hans inträde på denna bana. Detta är att träfta det onda vid roten, då deremot den förra idgen synes oss vara en homöopatisk åsigt, som blott söker att bota ett symptom. För öfrigt tyckes den filantropi sjelf vara något sjuklig, som förbiser hela mängden af ärliga fattige för att med sin omvårdnad vända sig till dem, som derat äro mindre förtjenta och för hvilka den troligen blifver gagulös. Detta smakar något at den moraliska törbättringsteorien, hvilken al filosofer förkastas såsom bland rättsprinciper den allra sämsta. Då jag helt oförhappandes kommit in på kapitel om rätt och brott, kan jag icke undgå att anmärka, det Lidingön genom den sorgliga ryktbarhet den tillvunnit sig tyckes vilja hätda det namn af Nidingön, ull hvilket Wilhelm von Braun omdöpte den. I våras var den skådespelet för en mordbrand; i som