Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 1

roll i det dagliga dramat, en på samma gång sublim och gripande komedi. Den ene öfverhopade den andre med högröstade skymford; den andre besvarade dessa kränkningar mnd ordalag af det djupaste förakt, och emellan hvarje förolämpning, mellan hvarje svar vexlades sakta och hastigt några ord. Hopp och tillgifvenhet dolde sig under hatets drägt. — Under en månads tid, sade Tusenskön efter en mängd skällsord, ha jag, Hvalfisken och Tjädern varit inrollerade bland furierna. Tjädern gjorde det så mycket heldre, som han derigenom kunde hämnas på sansculotterna, hvilka lurade honom om natten, då vi alla skulle gå ombord. — Hvem anför er? frågade Henri, efter att en stund hafva lyssnat på en republikansk visa, som Tusenskön skrålade. — Den du lemnat efter dig; Parisaren, svarade furien. — Jaequet ? — Ja. — Han blef då icke tagen på samma gång som jag? han har således icke blifvit dödad? — Nej! han slapp undan och lefver. Han har svurit oss att skola rädda dig och vi lyda bonom ... En ny vers följde nu af visan. — Leonore? sade Henri lifligt, sedan furien slutat.