Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 1

NR KK ER RXXXXEXR ERE RR ——O—XOE ———EE EEE ————E— ——A predikstolen och tittar på oss så melankoliskt med sitt månskensansigte, att vi blygas att bedröfva honom genom en oförnöjsamhetens blick. Vi gå derföre att betrakta Slottet, Norrbro, Nationalmuseum, Gustaf Adolts och Carl XLI1:s torg, Skeppsbron och Slussen icke att förglömma, uti aftonbelysning och vårt hjerta sväller af stoltbet ofver en nordisk höstqvälls och en nordisk hufvudstads skönheter. Och sedan, ja, sedan går man hem till sig, om man år en ordentwhg karl, röker en alftoncigarr och studerar en at qvällens tidningar. Man läser ena aftonen om eww tolk i sorgdrägt ; den andra, att Warschau blifvit törsatt i belägringstillstånd; och den tredje, att universitetet i Petersburg blifviv tillslutet. Och man är nog hädisk awvt törkiara detta tör märkvärdigare tecken än de i solen och månen. Och annu en gång sväller hjertat at stolthet ötver den tid, 1 hvilken vi lefva. Ty den der flacka radikalismen och republikanismen har till det mesta spelat ut sin roll; och det är nu den sanna fribeten, som enkel och värdig och just derför för sina fiender så mycket mera fruktansvärd krätver avt blitva återinsatt i sin gamla rätt. Det, hvartill revolutionerna med sitt svärmeri och sina blodsutgjutelser innerst syftade, men som de icke mäktade uträtta, synes nu på en annan väg nära att fullbordas. Och dock vare dot långt från mig att vilja lasta revolutionen! Den år en våldsam protest mot våld och väld, hvilken just gerom sin våldsamhet forblifver oprak vusk: den är ett redskap blott och en töregångare för något högre och kan derföre icke vara i besittning af den lugna värdighet, som detta högre sjeltt eger. Johannes Döparen, den siste proteten, letde i oknen, gick klädd blott i en lädergördel och åt gräshoppor, då kristendomens suttare deremot lefde bland folket tillsammans med publikaner och syndare. Allt godt mäste forst uppträda såsom en provest mot det onda, innan det kan anse sig starkt nog att stiga upp i jemnbredd dermed tör avt foråndra och förädla detsamina. Men det är icke blott sådana stora, verldshistoriska händelser, på hvilka tidningarne om aftnarne fästa vår uppmärksamhet, utan de innehålla naturligen ätven saker at miudre allmänt ehuru ganska stort lokalt intresse. Så hafva tidningarna i denna vecka nästan för hvarje afton närmare belyst frågan angående tru Michaelis engagement vid Kongl. teatern, och då jag hört till dem, som uttalat ett klander mot törste direktöreu, derföre att han icke i detta fall gått publikens önskningar till mötes, anser jag mig skyldig att något närmare redogöra for frågans nuvarande ställning. Således uppträdde friherre Stedingk i lördags med en förklaring öfver de skäl, som föranläto honom att icke engagera fru M., bland hvilka det hufvudsakligaste var, att hon här ej ville uppträda längre än till och med mars månad, då det just är under vårmånaderna, sedan säsongen slutat, och då en mängd landtboer och framlingar besöka hufvudstaden, som teatern behöfver uppbjuda de storsta resurserna, emedan den dessutom då har en blomstrande natur och dess lockelser till medtäflare. Man må lemna åsido halten af de a förda skälen, hufvudsaken är den, att frih. ansett sin skyldighet vara att ct uppträda Inför