Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 1

a sin cigarr till sällskap; än leder han en an nan flanör under armen och kollationerar me honom de litserfarenheter, som de båda sedai sist gjort; än får ni se honom bredvid et vackert och elegant fruntimmer, då han mec promenadspöet piskar sitt ben, under det ha slösar med löjen och artigheter; än åter sneg lar han på eller lorgnerar ett annat vacker och elegant truntimmer, med hvilket han icke anser sig kunna samtala. Understundoum få ni se honom ridande, men aldrig i karrier han rider sakta, stannar ofta och lutar sig ned i sadeln för att konversera med en mo. tande; han känner och helsar på alla menniskor, nemligen sädana som äro nog lyckliga att tillhöra hans verld, hvilken derfore betecknas med hedersnämnet den stora. När flanören sålunda under en fyra å tem timmars td mättat sig med luft och solsken känner ban likväl, att hans corpus liksom alla andras i behof af något i mera fast form, och han går (eller åker) således någorstädes för att intaga sin middag. Och nu må ni åter äta på Rydbergs eller hos bröderna Freres, på Bläpis eller Hasselbacken; ni trättar honom på hvilket af dessa ställen ni besöker. Han äter mera fint än godt, han dricker inga starka viner: ett glas Uabahus och ett Mumms vin ercmeux tillfredsställa honcm. Han dricker sedan sitt kaffe på ett annat närbeläget stalle och låter det åttöljas af en god cigarr och en äkta Mocca-likör, hvarefter han åter är färdig att börja sitt flaneri. Men nu går han alltid långsamt eller ännu heldre åker i ett al Christianssons eller Joulins eleganta ekipager. Och på aftonen träffar ni honom på hvilken at teatrarne ni besöker, på Uate chantant hos Davidson, om ni händelsevis forirrar er dit, eller hvarhelst annars ett nöje vankas, Under säsongen dansar han första valsen på ett ställe, superar på ett annat, och synes i kotbiljongen efter maten på ett tredje, oafsedt en tjugu visiter, som han sjelf eller hans kort urder tiden hunnit aflägga. På sommaren är han merändels osynlig: han flanerar då inåson at utlandets hufvudstäder eller vid en brunnseller badort. För öfrigt är flanören en god menniska. Anställes en exposition af runtimmersarbeten för ett välgörande ändanål, är han en af de första på platsen, och an skattar sig lycklig att till hvilket pris som helst få ett arbete af den sköna fröken X-—s hand; faller någon omkull i halkan, ler an visserligen deråt, men skyndar menniskoIskande att hjelpa honom upp och frågar iwonom artigt, om han stött sig; och möter an en tiggare, så kastar han åt honom ett loöre, nastan med samma välvilja som han astar ett ben från sin tallrik åt en hungrig und. Hvad slutligen den i våra tider så iguga frågan om flanörena ekonomiska ställing angår, så är han ofta förmögen och leter alltid, som om han vore det. Det oakadt har han i nio fall bland tio derangerande Hf rer, hvarföre han ätven bland sin vida rets af bekantskaper eger sådana, hvilka; an icke när och hvar som helst kan eller ill erkänna. Mera karakteristiska för Stockolm än dessa manliga flanörer, som dock tan tvifvel återfinnas i hvarje hufvudstad, ch hvilkas möjligen relativt större antal härådes torde kunna förklaras af det ojemnför