Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 1

— Henri! sade han darrande, död långt ifrån Frankrikes jord, vådadöd, dömd, olycklig... Och Blanche och Låonore . . . hvad har det blifvit utaf dem? ... Om han ändå vetat, att denne Henri, öfver hvilken han gret, ännu lefde, att han i detta ögonblick var tillochmed för andra gången anklagad samt hotad af schavotten, och att den, som ifrade så för vicomte de Rennevilles undergång, alltjemt var samme man, den falske grandseigneuren, som blifvit en falsk patriot, den forne galerslafven, och jagade efter sitt rof med en helvetisk spårhuadsinstinkt ! Om han vetat, att Blanche, denna qvinna som han tillbad af hela sin själ, sjelf låg i ett uselt fängelse, sväfvande mellan tvenne lika förfärande alternativer nemligen att bli hustru till den mans bödel, som bon älskade, eller att låta sin barndomsväns hufvud falla under guillotinen ! Kortligen, om han vetat, att denna franska eskader, som närmade sig för att på Antillerna åter hissa den franska flaggan, att denna eskader, hela hans hopp, som han tänkte sammanstöta med följande dagen, hade ombord den ena af fröknarne de Niorres, vicomte de Rennevilles fästmö. Ah, om han vetat detta, hvilka stormande tankar skulle icko då rasat inom honom! Men nu... Charles hoppades! Han visste sig vara omgifven af energiska, tappra och till