Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 1

ER —mmEEE— rn rr baler och supeer söka vi att, så mycket v förmå, efterhärma parisarne, och våra sångar och aktörer undfägna oss med samma geste och tonfall — endast något klumpigare — som de hafva sevt i Paris, der hvarje artist som vill hafva minsta anspråk på att anse för utmärkt, mäste hafva uppehallit sig åt minstone sex veckor. Vidare har Kaptei Putt nyligen funnit vissa jemförelsepunkte mellan Mires, den store bankiren och börs spelaren, samt hr Alm, litterator och stiftar at Stockholms Läseftörening, hvilken hittils dela ode med den sista parisiska kongressen, — at den icke blifvit af. Men Stockholms största likhet med verl dens hufvudstad är dock den, att här liksom i densamma hvimlar ett alldeles eget slag a menniskor, som kallas flanörer. Flanören bar ansetts för en uteslutande parisisk typ, men deri har man haft ganska orätt: äfven hos den genuine stockholmaren finnes detta begär och denna förmåga att blott för det estetiska i dritvandet drifva bort sin dag. Det vore dock orätt att påstå det flanören ingenting uträttar, tvärtom han går flera steg, han röker flere cigarrer, möter mera folk, hör mera nyheter och sprider ut flera skandalhistorier än någon annan. Och likväl bar han intet annat mål än — att flanera: detta är hos honom det nödvändiga, och allt annat är twillfällgt. Han kan förötrigt mycket väl bära en pappersrulle under armen eller endast, för att tala i Orvar Odds stil svänga i handen en finfin spanskrörskäpp, gullknappad och grann; detta gör intet till saken, llan kan föröfrigt gå fort eller långsamt, det beror på huruvida hans temperament är sangviniskt, ty inom parentes sagdt blifver aldrig en kolerisk eller melankolisk person en äkta flanör. Han kan vara klädd i uniform och om middagarne röka. sin cigarr utanför hötel Rydberg eller bara civila kläder och stanna vid ötre ändan af Norrbro för att se sig omkring: allt detta gör intet till saken, det är passiontriheten, abandonen, det, som sagdt är, rent estetiska i promenerandet, som skiljer flanörernas upphojda slägte från alla öfriga menniskors barn. När det är det estetiska, som är hans hufvudsak, är dermed ätven sagdt, att fanören måste hafva roligt: hans min är dertor alltid leende och bekymmerslös och hans steg lättare än andra menniskors. Han är också jullkomligare än de, ty han är relativt allveande, och allestädesnärvarande är han absout. Dock icke absolut; ett ställe finnes, der man kan vara såker om avt aldrig träffa honom, och det är i bans hem. För öfrigt finres det flera slag af flanörer, och man kunde illochmed vara så elak att dit räkna Eckensteher, vanliga dagdrifvare och dylika, men vär är det icke fråga om dessa, utan om flarören i sin fullkomlighet, som börjar sin dag dlockan 11 förmiddagen och slutar honom kl. på natten, och det är med det lif, denna tockholmska personnage mellan dessa båda ider för, som jag vill söka göra mina läsare ;ekanta. Såsom sagdt: kl. 11 möter ni honom första sången, och om ni sjelf promenerar till kl. 4, an ni vara öfvertygad att under denna tid ngefär hvar tjugonde minut möta honom pål e mest olika ställen. Än har han endast: mse— tenn VV KV Vr