Göteborgsposten – 15 oktober 1861, sida 1

Skogsblomman och mina djerfvaste samt tillgifnaste personer. Så snart de engelska båtarne anlända, skall han bemäktiga sig dem, och Skogsblomman skall komma att underrätta mig. — Och engelsmännen? — De sofva i fondan. — Då vänta vi! sade doktorn och stödde sig mot klostermuren. Kapellet låg nära intill med sin ingångsport åt gatan. Plötsligt stördes tystnaden af andliga sånger, som ljödo under kyrkhvalfvet och framträngde ända till de båda männen. XVII Katastrofen. — Ah! sade doktorn, nunnorna sjunga nu sin morgonbymn; jag har alltid tyckt om den. Låt oss gå in i kyrkan, medan vi vänta på upplysningarne; en bön till bärarnes Gud skall nedkalla välsignelsen öfver våra vapen. Vill ni? Charles jakade. Karaiberna, hvilka voro klädda som engelska sjömän, hade stannat och väntade, dolda i skuggan af den höga muren, Charles vinkade på en af dem och hviskade till honom några ord, hvarefter han gaf doktorn tecken att han var färdig att följa honom.