Göteborgsposten – 14 oktober 1861, sida 1

värsta och mest uthålliga fiende är den nuvarande franske kejsarens bundsförvandt mot Ryssland, Kina och Mexiko samt den makt, som starkast understodt hans politik iltalien. — Under det Napoleon I väsentligen var krigare år hans brorson väsentligen diplomat; under det den förre ständigt grep till vapen när hinder mötte hans politik, går den senare uwullväga långsammare och med mera besinning. Han undergrätver marken under sin motståndare, han törbereder den offentliga meningen, han söker att ställa sin fiende 1 en ogynsam dager och att aflägsna hans vänner från honom. Han begynnar allud med underhandlingar, men häller bestandigt sin mäkuga här beredd att gifva sina räd och fordringar eftertryck, och först när allt annat slagit fel, och när hotelser icke mera hjelpa, tager han sin tillflykt till våldet. Under dev Napoleon I i synnerhet har gjort sig namnkunmggenom sina många segrar och stora fåltiag, har Napoleon Ill isynnerhet vandt sin uppmarksamhet på Frankrikes inre styrelse; och lhkasom den förre af dem betecknade epokerna 1 sin regering genom fredsslut, så skall vändpunkterna i den senares regering utgoras af de stora handelstraktaterna. Tre sådana äro redan atslutade, med England, Belgien och Turkiet, och tvenne andra åaro förestående med lvahen och Tyskland, for att ej tala om de tyra asiatiska med Sam, Kina, Japan och Persien. Och såsnart han tar sina planer utforda, skall hans namn såkert komma att blifva fästadt vid en likadan ekonomisk revolution i Frankrike, som den, bvarigenom Robert Peel har gjort sig berömd ibland Englands stora statsmän, MSlutligen är det karakteristiskt, att han efter det forsta krig, i hvilket han deltog, tog sig anledning ait 1 folkrätten föreslå några nya bestämningar, som skola gora torandet at krig ofantligt mycket mildare, än förut, tör privata personer, liksom han ätven midt under sjelfva kriget anställde den andra verldsutställningen for konst och industri 1 Paris. Gemensam för de begge Napoleonerna är hvarderas utom ordentliga personliga deltagande 1 politiken. Hvarderas ministrar äro ull största delen män, som förut varit republikaver eller som törtjenat sig sina sporrar under det bourbonska eller orleanska konungaväldet; de äro vanligen endast dugliga tforrättningsmän utan någon sjelfständig politisk åskådning; de äro mindre rädgitvare, än utförare af den kejserliga viljan. Likasom den förre, bednfver den senare sjelt alla de vigtigaste underhandlingarne. Så — utförde Napoleon lll sjelf de underbandlingar i Plombieres med Cavour, som bestämde ltaliens öde, likasom ätven underbandlingarne med Cobden rörande handelstraktaten med England. Och på samma sätt ledde den lörste Napoleon redan såsom general i ltalien sjelf. underhandlingarne och slutade fred på egen hand, samt fortfor ätven sedan dermed säsom kejsare. Vi återfinna dertore ätven i det förra kejsardömet de talrika furstesammankomster, som vi nu se under det nuvarande. Efter slaget vid Austerlitz möttes Napoleon I och kejsar Frans af Osterrike; år 1807 underhandlade Napoleon med kejsa! Alexander af Ryssland och konungen at Preussen om freden i Tilsit; år 1808 förde RR RE RSROESUSTERVELS