Göteborgsposten – 10 oktober 1861, sida 1

flöd i alla bamnar i Antillerna, ett slags kapare utan härd och hem, som lefde för dagen utan bekymmer om framtiden och hvilkas lif i Europa endast kan jemföras med lazzaronernas i Neapel. Vid öfversta ändan af detta bord satt vår vän Mahurec, alltjemt iklädd sin besvärande men pråliga drägt. Han beberrskade alla de närvarande med röst och åtbörder. Glas, krus, buteljer, korgar, talrickar med frukter upptogo bordet och företedde den retande anblicken af en läcker måltid, som en gurmand i Paris gerna skulle velat betala med guldvigt. Rhum och tafia rann i rödglänsande vågor ned i pittoreskt formade kärl, hvilka äro obekanta i våra regioner. Der stodo hbalftömda kärl med den läckra goyave, stora kokosnötter och herrlig ananas. Rika drufklasar, retande pyramider af papayer lågo hopade i korgar, flätade af den mjuka slingerväxten miby, hvilka knappast gälla några skilling i Antillerna, men i Europa betalas så dyrt. Alla åto, drucko och sjöngo af hjertats ifver; men alla tycktes egna den djupaste vördnad åt Mahurec, hvilken äfven hade skäl att bli behandlad som dagens hjelte, eftersom han betalade fiolerna. Den gamle sjögasten, huru mycket han än