Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 1

nes tankeverksamhet. Lord Ellen hade skyndat till henne och ifrigt slösat på henne sina omsorger: den unga flickans ögon voro vidöppna, men hon såg icke. Hon hörde ej mera, och hon förmådde icke heller tala. Åsynen af odjuret, som rusade emot henne och grep tag i hennes klädning stod ännu lefvande för hennes tanke och nästan alldeles tillintetgjorde henne. Lord Ellen lutade sig ned, liksom för att lyfta upp den unga missen och bära bort henne; men han hejdade sig vid tanken att han skulle begå en ogentil handling. Han nöjde sig derföre med att sträcka ut högra armen och så behagfullt som möjligt erbjuda den åt Mary. Den unga flickan stödde sig mot lorden, som sakta aflägsnade sig med henne. — Ah, min bästa miss, sade han med sin ömmaste ton och rullade sina stora ögon, om alligatorn hade ätit upp er, så skulle jag ha låtit honom äfven äta upp mig, så att vi skulle fått samma graf. Det perspektiv lord Ellen visade för Mary, att nemligen kunnat bli med honom förenad i alligatorns mage, tycktes ingalunda utöfva något lifligare intryck på Mary. De båda unga hade uppnått dörren. I ändan af salen, nära vid alligatorns lik, omgåfvo den gamle doktorn, don Jos och nå