Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 1

i — i stället. Man invänder, att oftast finns en teater. Ja, men trupper och pjeser äro merändels dåliga, och när man nu kommer genomfrusen från ett spektakel kan man ju ej ens få sig en portion mat, ty alla ställen äro stängda. För öfrigt kan det blifva fråga om en alltför sedesam ungdom är någon så stor vinst, och om det ej är just genom tillfälle till valfrihet, som förmåga att välja rätt utvecklas, och äfven i detta atseende vore det måhända godt, om universitetet hitflyttades. Frågan gäller ju, att icke blott uppfostra adepter för vetenskapen utan äfven medborgare. Och att Stockholm är dertill en lämpligare jordmån än Upsala, tror Jag, alt man utan att anses alltför djerf kan våga påstå. Utom de mera vanliga offentliga nöjen, som under den förflutna veckan erbjudits oss, hafva vi haft ett extra folknöje, som bevistades af åtminstone tredjedelen af huvudstadens befolkning. Det var den frivilliga skarpskyttekårens uppvisning för H. M. Konungen på ladugårdsgärdet sistlidne söndag. Trängseln var förfärlig, de goda stockholmarnes nyfikenhot förde dem så långt fram, att de hindrade truppernas rörelse, och mången kom blott med lifstara undan bajonetterna, som naturligtvis ej alltid fördes af de mest konstfärdiga händer. Det hela gick dock väl: kåren såg lifvad och glad ut, och om man äfven ej med den kunde storma verlden, syntes den likväl icke vara att förakta vid försvaret af den egna härden. Befälbafvarnes utseende och hållning ingåfvo äfven föstroende och konungen, som vacker och ståtlig såsom alltid red mellan lederna, syntes mycket nöjd med den frivilliga beväpnade skaran. Att konungen för öfrigt tager sig väl ut till häst, derom kunna äfven de, som icke så sett honom, blifva öfvertygade genom ett aftryck af Kjörboes stora tafla, hvilket i dessa dagar blifvit synligt i konsthandeln. Och hvarje person, som går Fredsgatan tramåt, stannar ovillkorligt utanför Levertin och Sjöstedts fönster för att betrakta den vackra taflan, så att der hela dagen är en oafbruten folksamling. Teatrarne hafva hittills för det mesta lefvat på gamla saker, men till deras ära måste tillstås, att detta gamla i allmänhet varit särdeles godt, isynnerhet på den mindre, som bjudit på sådana stycken som Så tuktas en argbigga, Tartuffe, Moderna vinglare, Abbeen på äfventyr och dylika. Den kungliga har deremot haft några debutanter, som lockat mycket folk; senast har i Trubaduren åter en tysk vid namn Lorrain uppträdt. Som han icke lär kunna skrika så bra som Richard, så lär väl hans framtid på svenska scenen blifva ännu kortare. Markvärdiga förekomma dock dessa oupphörliga försök att vid densamma fästa utländningar af en medelmåttig rang, under det der icke finnes plats för svenska artister af erkändt värde. Så har i dessa dagar Fru Michacöh, som äfven på många af utlandets förnämsta teatrar varit hörd med bifall, för att att ej säga beundran, gått miste om engagement, oaktadt hon lärer nedsatt sina anspråk till sjutusen riksdaler, således endast tusen riksdaler mera, än hvad mamsellerna Andree och Gelhaar uppbära. Skall detta få namn af hushållning med teaterns tillgångar, så är det dock en