Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 1

Arbetssalen som nyss förut varit så lugn, företedde nu en den mest afskräckande anblick. Männen, som voro beväpnade med sina blottade värjor, från hvilka ett tjockt och svart blod dröp ned, höllo sig mellan den döende alligatorn och qvinnorna. Dessa, som ännu befunno sig under intrycket af faran och ännu voro nästan yra af förskräckelse, utstötte oartikulerade skri eller lågo afsvimmade på golfvet. Negrerna omringade odjuret, hvilket de nu slogo af raseri och hämnd. Luften, som var fylld med gasutströmningarne från fontänens vattenledningsrör, gjorde skenet från facklorna ännu rödare och ökade sålunda det förfärande i taflan. Abbedissan egnade sina omsorger åt de afsvimmade qvinnorna, ty hon var kanske den enda, som under denna scen ej öfvergifvits af sin kallblodighet, utan knäböjande fromt anropat Herrans medlidande och misskund. — Sennores sade den gamle läkaren lifligt till de herrar som omgåfvo honom, fören damerna ned i klostrets trädgård. De skyndade alla att lyda. Negrerna slogo rep kring alligatorns liflösa kropp och drogo den åt sidan, så att dörren blef fri. Miss Mary hade återkommit till sans, men en, så att säga, nervös kris, hade förlamat hen