Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 1

besynnerlig sådan, och ehuru jag ingalunda hör till dem, som, derföre att det är ett mode, i tid och otid klandra alla en förste teaterdirektörs göranden och låtanden, kan jag icke undgå att denna gång yttra mig deremot. Och med den kännedom man förut hade om baron Stedingk ansåg man sig åtminstone al honom kunna vänta, att han, som dokumenterat sig såsom särdeles musikalisk, med värme skulle omfatta den lyriska scenen. Ånnu större voro dessa förhoppningar, sedan han genom sitt svar på ett sändebref till honom angående teatern, visat sig hafva nog aktning för opinionen, att han ej ansåg under sin värdighet att inlåta sig i en diskussion öfver det sätt, hvarpå han sköter den maktpåliggande plats, som blifviv honom anförtrodd. Denna aktning mot allmänheten hade han nu haft ett tilltälle att fullständigt visa genom att engagera en af dess mest förklarande gunstlingar, helst kungliga teaterns räkenskaper utan tvifvel skola visa, att den lön, som gifvits mamsell Michal, nuvarande fru Michaöli, ingalunda kan sägas höra till bortslösade penningesummor. Slutligen får jag anmärka, att jag vid genomläsandet at mitt förra bref till tidningen blef något förvånad öfver det misstag, vill följd hvaraf P. J. Jonson stod att läsa derunder. Visserligen kan hvilken signatur som helst på det hela taget vara lika god, men — jag försäkrar på min ära, att jag ej säger det af missaktning för det Jonsonska namnet — men det förekommer mig dock nog litet originelt, och kan man icke vara egendomlig i annat, bör man likväl åtminstone söka att vara det vid valet af signatur. Möjhgt, är nu, att den olycklige sig så kallande P. J. Jonson just genom detta namn för alltid gått miste om den vördade publikens ynnest. Derför vill jag nu för alltid annullera detta namn medelst den högtidliga försäkran, att hvem som helst må heta P. J. Jonson, men jag kommer att till mitt yttersta förblifva eder förbundne Plalibert. RARE