Göteborgsposten – 7 oktober 1861, sida 1

ER TOA TRAKTERNA sina otaliga magasiner, sina två millioner innevånare, hvilka utan all organisation af deras arbete, utan något annat gemensamt band n språket, blott genom köpandets och säljandets enkla mekanism, samtligen lefva tillsammans utan att störa hvarandra samt forskaffa sig lifvets tusende små beqvämligheter. Det återstår ännu blott att tala om alla dem, hvilka, likasom den genom centrigalkraften från ett rullande hjul bortslungade smutsen, blifvit utkastade från samhället, om alla dem, hvilka likt osunda svampar föra ett uselt lif i smutsen och som blott lefva för att lida eller för att i nesliga fröjder blifva ännu mer djuriska. Man kan icke bestrida att ej det skådespel, det engelska samhällets nedersta lager erbjuder, i skärande bitterhet öfverträffar allt hvad af mest beklagansvärdt och smärtsamt förefinnes på hela jorden. I den mån det engelska samhället alltjemnt förökar sin ära och sin makt uppåt, sänka sig dess rötter allt djupare och djupare i jorden, Allt talrikare landa fartygen vid de engelska kusterna, allt snabbare elterfölja de genom jernet, magneten och elden verkliggjorda underverken hvarandra, allt ärorikare äro andens triumter; men allt mera hafva äfven deremot den fattiges utblottande, hans moraliska förnedring och hans djupa okunnighet alltsedan århundradets begynnelse tillvext. De ekonomiska förhållanden, hvilka alltmer förskalfa England ett så obestridligt herravälde öfver verlden, äro åtföljda at en dels af dess befolkning förstenande och nedsjunkande i smutsen. Denna del af befolkningen bor i de dystra, genom en stark och gul rökslöja för ljuset ofta alldeles otillgängliga gatorna i Londons sämsta och mest beryktade qvarter, der smuts och elak lukt hafva sin stadigvarande bostad. Der bo de i fuktiga källare i stora skaror om hvarandra, lågrade på sina eländiga trasor samt med eländet lysande ur deras förstörda ögon. Hvilket annat namn kan man gifva dessa olyckliga än kloakinnevånare? Tusende bland dem hafva aldrig sett naturen, säframt man icke vill gitva detta namn åt de nödvuxna träden å något torg och åt Themsens svarta strand samt den gula dimma, som betäcker Londons himmel. Irländaren, som genom sina kläder, sin boning, sin föda redan tyckes förverkliga eländets ideal, känner dock åtminstone emellanåt en solstråle tränga fram till sig och ser lärkträdets grenar vagga sig otvantör sitt hufvud samt himmelens moln draga förbi bergstopparne; han är åtminstone icke ensam i sin förnedring: han kan ännu förnimma naturens tröstande stämma midt 1 sitt elände. Den arme londonska parian deremot har blott att hålla sig till de af smuts slippriga gatstenarne, till de dystra och mörka stenmurarne och de på de slemmiga vågorna liggande fartygen. Så stor är dock det befallande behofvet att älska någonting, att den lottlösa uslingen är tillgifven anblicken af detta så vidriga skådespel. Talrika och bittra äro historieoch romanskrifvarnes äfvensom moralisternas skildringar öfver detta i orenligheten tillbragta lif, hvars fröjder tillochmed hafva någonting ohyggligt. Man läse Dickens, Mayhews och Jerrolds skrifter, och man lär sig der att