Göteborgsposten – 7 oktober 1861, sida 1

en advokat, som bor i Pimlico, öfverskrider aldrig, då han beger sig ut, John-Street, Bedford-Row. Innevånarne i Islington och Holloway bege sig alla morgnar till City och återvända alla aftnar till sin förstad, beständigt längs en och samma väg. Befolknvingarne äro likaså afskilda från hvarandra som stadsdelarne. Parks eleganter, Mark-Lanes mjölnare, Copenhagen-Fields boskapshandlare, Hounsditchs och Holywells judar, Citys bleka och sjuka mån, Deptfords och Wappings matroser, Whitechapels tyska sockerbare äro i sjelfva verket alldeles från hvarandra skiljda menniskoraser. Den fashionabla stadsdelen, Westend, utbreder sig dagligen och stundligen alltmer med en oerhörd snabbhet. Sumpmarkerna och de öde trakterna förvandla sig till gator och offentliga platser, och kvappt äro husen färdiga, innan de redan finna köpare och hyresgäster. Det finnes ingen stad, der man ådagalägger större omsorg för den rikes hf och der man skänker hans minsta fantasier större uppmärksamhet. Det storartade sammanhopandet af menniskor framkallar nästan beständigt pestartade miasmer, som försvaga organisationen och förkorta lifslängden. För avt skydda de rike i Westend mot denna fara, har man bemödat sig att inblanda bland husen trädgårdar, parker och öppna platser. Fyra ofantliga parker, en oafbruten sträcka af grönska, skugga och friskt vatten bilda medelpunkten i denna privilegierade stadsdel. Der bildar och förnyar sig den tillinandning dugliga luft, som gör de plebejiska stadsdelarnes mefititka utdunstningar rummet stridigt. Den är, som man ganska träffande uttrycker sig, Londons lungor. Gatorna hatva en ofantlig bredd och skära hvarandra nästan öfverallt i räta vinklar; husen äro icke särdeles höga och förhindra derföre hvarken solstrålarne att värma luften eller vindarne att uppfriska den; de skiljas ofta från trottoarerna genom trädgrupper och blomsterrabatter, hvilket förvandlar dem tll likasåmånga villor. De offentliga platserna såra icke, såsom i Paris, ögat gevom nakenheten af en om sommaren brännande och om vintern med smuts betäckt slenläggning. En stor trädgård, omgifven af ett jernstakett, utgör midten a: dem och framställer en grön. af vackra träd kantad gräsmatta, å hvilken grannskapets små barn, under sina sköterskors vård, öfva sig i aut gå. Huru skulle de icke dromma om vatten och ängar och skogar, då de tillochmed midt i London hafva dessa eviga herdevyer för sina ögon? Vi hafva omtalat City, som under natten är anförtrodt endast åt några portvaktares och polismäns vård, men som om dagen är upptyldt med köpmän, hvilka från sina mörka kontors gömslen regera verlden och se rikedomar inflyta i sina kassakistor från jordklotets alla delar, och vi hafva skildrat de rika stadsdelarne, hvars palatslika hus i dimman bilda långa kolonnader och framför hvilka ekarnes utbredda grenar låta sitt löfverk spela. Emellan City och Westend, dessa den engelska rikedomens begge poler, utsträcker sig det egentliga London, den stad, som upptages af småborgarne samt deras bodar, och af arbetarne och handtverkarne samt deras oupphörliga rörelse, med sina breda gator,