Göteborgsposten – 5 oktober 1861, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I Thorsdags stodo arbetskarlarne Adolf Jacobs. son och J. Lindahl tillalade för att ha öfverfalli en yngre karl vid namn Johansson inne på ett nyk. terhetsvärdshus, tillhörigt enkan Andersson. Anledningen skulle varit att Johansson på något sätt förolämpat de anklagade, hvarföre den ene af dessa, Adolt Jacobsson, som måtte varit alltför snarsticken, dragit honom ut i ett yttre rum, dervid båda fallit omkull. Tilltalade Lindahl hade äfven varit behjelplig, och båda beskylldes för att vid detta tilltälle ha dragit sönder kärandens rock. Huru än härmed förhöll sig, upplystes af tvenne vittnen att Lindahl, medan Jakobsson och Johansson lågo omkull på goltvet, gifvit den senare en spark i hufvudet, äfvensom att denne tilldelats något så hårdt slag, att det ena vittnet dervid blifvit otverstänkt af hans blod. Huruvida denna blodsutgjutelse härledde sig från sparken i hutvudet, eller från något nytt slag, som Lindahl gifvit svaranden, derom voro dock de båda vittnena ej ense. Buataljen hade atslutats, då några af ordningens handbatvare, som blifvit etterskickade, uppträdde. Den sönderrifna rocken värderades af målsegaren till tjugo rdr. Detta tyckte deremot svaranden Jacobson vara förmycket och påstod att plagget skulle vara väl betaldt med fem rdr. — Utslag skulle atkunnas d. 10 d:s. — Qvinuspersonen Maria Jakobsson och hustru Helena Chrisuna Hallberg hade i tisdags på middagen varit inne i hrr Salomon och Williamsons butik vid Domkyrkotorget. Hustru Hallberg, som förut samma dag derstades köpt tre par kattekoppar, hade då fått tillåtelse att ombyta dessa, ifall hon så önskade. Som hon sedermera ej funnit sig nöjd med sin handel, hade hon återvändt till nämnde butik och uuder vägen tagit med sig i sitt sällskap Maria Jakobsson. Hon hade i butiken tillkännagifvit sin onskan at enligt öfverenskommelse få göra ombyte, hvilket äfven wllåtits henne. Under tiden hade hon, efter hvad af vittnesmålen tycktes framgå, begagnat tillfället att i en medbafd korg nedsmuggla nägra kaffekoppar och ett bhaltt dussin ljusmanschetter. Maria Jakobsson hade under sin sjal äfven gömt ett glas och en kopp. Dessa manövrer hade emellertid bemärkts af närvarande personer och dessa gjorde larm samt efterskickade polis. Då hustru Hallberg märkte, att hon var observerad, försökte hon att blitva qvitt korgens innehåll, men lyckades dervid ej bättre, än att en kopp blet spräckt, utom det att äfven detta företag mycket väl observerades. Hustru Hallberg förnekade ihärdigt all kunskap om huru sakerna kommit i hennes korg, och besvarade hvarje fråga af polismästaren med aw ihärdigt upprepa samma lexa: Hon hace ställt de tre kopparne som skulle utbytas på disken, men det hade varit så mycket folk inne, avt hon fått vänta på utbytet; som hon skulle ge någon mellangift, hade hon 2 rdr med sig, för att betala densamma. Allt det öfriga var henne obekant. — Maria Jakobsson erkände deremot, att hon tillgripit den kopp och det glas som man tann under hennes sjal, hvaremot hon sade sig ha fått en gräddsnipa, hvilken hon äfven bar på sig, af hustru Hallberg. Hon tycktes vara mycket ångerkopt ötver sitt tilltag, och uppmanade bustwu Hallberg att äfven be om förlåtelse så att de båda kunde få nåd. — Det tillgripna värderades blott till 40 skilling. Målet remitterades till rådhusrätten, och de anklagade törbletvo på fri fot. — Arbetskarlen Johannes Johansson, boende i 12 roten n:o 11 litt C har någon gång varit bekajad med delirium, en åkomma, hvarat han sistl. tisdag måtte haft någon eftersläng. Efter att nemligen med mycket prut ha fått låna en rakknif af sin svägerska, begat han sig hem till sin bostad, inlåste sig der och skar sig med rakknitven i venstra armen, — om för att skära at pulsåuern och dymedelst afhända sig lifvet, eller blott tör att slippa arbeta blet ej fullt atgjordt. Var det förra haus atsigt misslyckades han, ty han afskar blott en sena. Sedan dewa var gjordt, gömde han rakkuitven under en soffkudde och låg sjelf på soffan, då hustrun genom en annan dörr inkow i rummet. Denna märkte i början ingenting; först då hon hörde blodet droppa insåg bon hvad som skett. Hon tillkallade då eu annan qvinna. Johannes Johansson förklarade nu, att en trämmande person varit inne i rummet och skurit honom — något hvarötver han tycktes vara mycket belåten, ty han upprepade flera gåuger: Nu må Zetterberg komma och vilja tvinga mig aw arbeta! Nu kan jag ickel (En Zetterberg är nemligen hans förmyndare och bar svkt förmå honom att göra nytta). Långt töre detta attentat mot sig sjelf hade han ofta yttrat till sin bustru, då han, som är både elak och supig, brukade gräla: Du vill väl en dag se mig i Gamlestadsån 0. S. Vv. Samma dag han skar sig med rakknitven hade hau till hustrun yttrat: Snart skall du tå se något I — När h strun och några tillstädeskomna avlonor förbuudit honom, uppret han ett par gånger örbindningen. Han fordes derefter till Hirschteldts rakstuga, der såret ordentligt förbands, — Vid polistorhöret i thorsdags varjhan rask och kry — åtminstone så pass som en af starka drycker förslappad och litet fånig person kan vara. Han förklarade att han visst icke velat albända sig liivet och tycktes vara mycket angelägen om att ötvertyga polismästaven, det han önskade sig arbete, så mycket han kunle få. Denna omständighet torde just ådagalägga, at han skadat sig blow för att slippa iUrån att arbeta. Vid polismästarens fråga, hvem som skulle skurit honom, ifall han ej sjelt gjort det, gat han åt sin slöa blick ewt hemlighetstullt uttryck och svarade: Jo, ser hr polismästaren, jag har en fiende sedan re dagar efter påsk, och det var han som ville åt mig. Jag låg likasom i slumringen och såg honom a IA a ll a