Lord Ellen inträdde vid samma tid i klostersalen, hvars hela församling reste sig upp, för att helsa honom med denna kalla, stela och afmätta hällning, som man med all rätt skulle kunna kalla engelsk artighet. Den elegante officeren bade ännu omsorgsfullare än vanligt friserat sitt röda hår och sina yfviga polisonger. Hans drägt var vårdad, ja, alldeles utsökt. I Lord Ellen var, såsom våra läsare troligen; minnas, betydligt inbilsk och utsigten att få bli brännpunkten för alla pensionärarnas och novicernas blickar hade, medan den behagligt kittlade hans egenkärlek, ökat den uppVIII. Förebuden. I