Göteborgsposten – 2 oktober 1861, sida 1

svar, som uttalats under djup tystnad omkring honom, hade träffat allas öron. — En korsar! upprepade flere röster. Men det finnes ingen sådan i Antillerna, Gud vare lof! — I de spanska Antillerna finnes deremot. — Ha vi sjöröfvare i våra vatten? inföll abbedissan förskräckt. — Inga sjöröfvare, som kränka andras egendom, heliga moder! svarade läkaren lifligt, men korsarer som strida mot sitt lands fiender! Och när jag säger korsarer, öfverdrifver jag mycket, ty man känner blott en sådan. : — Och hvilken nation tillhör han? — Han är fransman. — Fransman ! upprepade de närvarande med en lätt darrning. — Men betänk väl, doktor, sade en person med ett distingueradt yttre hvilken nu närmade sig till läkaren. För att en korsar skall kunna existera, behöfver han framför allt en tillflyktshamn, ett provianteringsställe, kortligen, en vänskaplig och säker kust, och sedan engelsmännen nu bemäktigat sig Sainte-Lucie, Martinique och Guadeloupe, eger Frankrike icke en enda hamn mera i Antillerna. Huru skulle en korsar kunna existera i våra farvatten ? — Jag vet icke, svarade doktorn, men korsaren finnes till, det är säkert. Beviset derpå