Göteborgsposten – 2 oktober 1861, sida 1

TEE TE derför, och om jag vill besöka en gammal vän, har han flyvtat, och ej ens adresskalendern kan gifva mig upplysning om hvart. Har jag dock slutligen arbetat mig till honom, mötes jag i hans förr så trefna och lugna hem at buller och oordning. Hans hustru är sjuk, men arbetar likväl som en slaf: det är nemligen den tid, då dubbeltönsterna skola in, mattor spikas på goltven och dylikt, och fruntimren hafva under denna tid en släng at det raseri, som stundom bemäktigar sig de Amerikanska damerna, då de slå sönder alla möbler och husgerådssaker, för att tvinga männen att köpa nya dylika. Men denna bråkiga tid är lika förgänglig som någon annan. Man har snart konstituerat både sig sjelt och sina hem för emottagandet af vintern, den busen. De längst permitterade ordinarierna hafva åter inträdt i tjenstgöring, och de extra, som skött deras befattningar, blitvit reducerade till sin förra obetydlighet; Drottninggatan hvimlar åter af folk mellan 2 och 3 på middagarne, och Strömparterren tillslutes deremot för allmänhetens begagnande; teatrarna spela för fulla hus, och opris öppnar sina vänliga dörrar för de hemlösa ungkarlarne. A propos teater blef i går Jolins jemmerliga sorgespel Unghanses dotter ånyo upptaget på den kungliga. Detta var djerft nog, ty ett skådespel, hvilket i likhet med detta redan lidit sotdöden, bör man icke försöka att åter framkalla från skuggornas rike. Gårdagens representation hemtade likväl ett särskildt intresse deraf, att en ung debutant mamsell Ramsten uppträdde i titelrollen. Publiken hade visserligen förut gjort hennes bekantskap, ehuru i mindre betydande partier, men dock så mycket, att den lärt sig värdera dem såsom en connaissance å faire, och hade derföre i går temligen talrikt infunnit sig för att uppmuntra henne i sin första stora roll. Hon förtjente också i hög grad denna uppmuntran, och ehuru jag af hennes spel icke anser mig berättigad till alltför sanguiniska förhoppningar, som på detta område så ofta blifvit jäfvade, vill jag likväl önska att kungliga teatern i henne må finna en sådan ung ädel första älskarinna, af hvilken den så länge varit i behof. Ater har ett fruntimmer på öppen gata och vid ljusan dag blifvit förolämpadt. Som bon var gift, och den person, som oroade henne, icke nöjde sig med att på detta sätt bryta qvinnofriden, utan äfven ville tränga sig in i hennes hem, blef han derstädes at hennes man ganska riktigt på ett handgripligt sätt tillrättavisad. Dermed borde i mitt tycke affären hafva kunnat anses slutad, ty den indiskretion, till hvilken den unge mannen gjorde sig skyldig, forminskades icke derigenom att den äkta mannen sedan ref upp himmel och jord samt sålunda gjorde sin hustru till förenål för en obehaglig uppmärksamhet, men julkomnades genom polismästarens handlingssätt att i tidningsreferenters närvaro hålla ett förhör om saken, till hvilket han yrkade, att den förolämpade damen skulle infinna sig för att konfronteras med fridstöraren. Olyckligt! vis har härigenom allmänna opinionen blifvit förledd att icke så skarpt, som den borde, uttala sig mot den felande, emedan så liten srannlagenhet gjort sig gällande i sättet att randhatva denna sak. Så har till exempel