Göteborgsposten – 28 september 1861, sida 1

tjugo hus finnes det knappt ett, som är beboelgt. Och likaså tom som staden är äfven viken, en at Europas vackraste och skönaste hamnar. De forsänkta ryska fartygen ligga likt konstgjorda klippor äå hafsbottnen och butva för hvarjedag allt farligare, emedan sand och dy hopar sig kring deras skrät. En amerikansk entre: prenor har åtagit sig att upptaga dessa lartyg deritrån. Hittills har det dock endast lyckats honom med de smärre. Från de större bar han endast upphemtat kanoner och kulor, hvilka ligga på stranden, såsom vittnesbörd om hans verksamhet. Från hamnen ser man på ett afstånd al två ryska verst (ungef. ?,, sv. mil) Malakoft. Att Sebastopol vid de alherades ankomst var blott nödtorttigt betästadt, är allmänt kändt. Den bekanta borslögnen om fästningens tall i första ögonblicket, som sedan har kommit uttrycket tartarberättelse att konkurrera med det vanliga uttrycket anka för sådana slags underrättelser, kunde dertöre hafva blivit en sanping, om de allierade genast förevagit en energisk storm. Men de skredo istället till en regelbunden belägring, och general Todtleben erhöll derigenom tid att uppkasta fästmngsverk midt under sjelfva striden. Malakoffkullen skiljes från staden genom en öppen för kulor utsatt plats. Man behöfver tio minuter för att stiga upp för denna branta sluttning. Uppå den mera långsträckta än breda kullen stod vid de allierades ankomst en af sten uppförd, med några kanoner beväpnad redutt. Några steg langre fram var: seblir man den Gröna Kullen (Mamelon Vert), som beherrskar Malakoff, likasom Malakotf beherrskar Sebastopol. Positionens alla olägenheter tyckas för en trämling hafva varit på de belägrades sida. Under det att kullen nemligen har en brant sluttning mot staden, ligger den å de belägrades sida nästan 1 jemnhojd med den öfriga marken. För att befästa Malakofftornet bättre och för att kunna förse det med skjutvapen och forråder, mäste ryssarne beständigt passera tram och tvillbaka ä den öppna platsen mellan tornet och staden. Det var vid öfvervinnandet af dessa svårigheter, som general Todtleben hufvudsakligast visade sin förmåga. Han lät gräfva djupa gångar i den steniga marken och fästa pålar i jorden på sidan. På dessa upprättstående pälar lades andra i liggande ställning, ofvanpå dessa ris, och det hela betaåcktes med jord och så var en betäckt gång färdig. Dessa mullvadsgängar tjenade tillika till boningar tor soldaterna, som man behötde i Malakoft för kanonservisen. Dessa omtalade gångar skyddade ryssarne temligen väl, om också mången bomb slog igenom jordbetäckningen, men den största olägenheten, att Malakoff på den fiendtga sidan skyddades endast at en graf af obetydligt djup, kunde icke öfvervinnas. Så Snart fransmännen eröfrat den Gröna Kullen, ledde de derifrån en löpgraf, som framfördes ända till på tjugo stegs afstånd från Malakoff. Det var detta korta mellanrum, som ansreppskolonnerna hade att ötverskrida, då de stormade denna punkt, hvarvid grafvens obetydliga djup mycket lättade angreppets utförande, och derefter bestego de den något mer in femton for höga muren. De lysande tafor, å hvilka man ser zouaverna likt tigerkattor äntra upp för ett berg af svindlande