Göteborgsposten – 25 september 1861, sida 1

EE sade Henri. Ah, denna väntan fyller mitt bjert: med alla helvetets qval! Den unge mannen vred sina händer, så at det knakade i fingrarne. Den moraliska öfver retning, för hvilken han i flera dagar varit offe alltifrån den stund då Jacquet infunnit sig hos ho nom, hade nu öfvergått till en full paroxysm a raseri. Inkrupen i porten till huset nästintill, höl Blanche sig dold. Midtemot Henri sjöngo på en krog de san sculotter, som med glädje skulle lemnat hans huf vud åt bödeln och likväl skulle bistå honom utförandet af hans plan. Ofvanför taket till krogen såg man de hög skeppsmasterna, och bland dessa var äfven Perles, ombord på hvilket fartyg den qvinna fanns som han älskade högst i hela verlden, den end: varelse som ännu band honom vid lifvet. Och tiden förrann .. . fregatten skulle snar lätta ankar... doktorn var ännu icke räddac . och man måste vänta! ... Vänta! ...di blodet kokade i vicomtens ådror, då hans hufvuc var förvirradt, då hans hjerna bestormades af d våldsammaste tankar... Jacquet, denne listige, fine, intrigante och tålige man, Jacquet, som alltid var herre öfve sig sjelf, förstod hvad som försiggick inom han: