Göteborgsposten – 24 september 1861, sida 1

RADAR KRANSAR APART BENTE DAIRE BIRDS HEART SEA DA RA DAS BEFARAT BETA N SN AAA AN den spöklika gestalt, som sålunda visat sig för henne, men hennes fingrar träffade endast tomrummet . . . skuggan hade försvunnit, utan att Blanche kunde göra sig reda för, åt hvilken sida den vikit undan. — Hvad är det? frågade en stark stämma Det var Fjäriln, som skyndat uppför trappan vid den unga flickans skri. — Ingenting! svarade Blanche och hbemtade sig åter; men hvart förer denna trappa? — Denna trappa? upprepade kolossen, hon för endast hit till kapellet. — Är ni säker derpå? — Fullkomligt. Fjäriln talade sannt: de öfriga våningarnr funnos ej mera till, och trappan förde endast til tröskeln af det lilla rummet. — Och... tillade Blanche tvekande, ni va nedanför trappan? — På nedersta stegen. — Ni har icke sett någon passera förbi er! — Ingen! Blanche böjde sina ögon mot himlens mörk: hvalf. — Min Gud! mumlade bon, är det en dröm! Har jag varit offer för en synvilla? ... — En gäll hvissling hördes utifrån gatan. — Ah! inföll Fjäriln, der äro de! Kom fort