Göteborgsposten – 20 september 1861, sida 1

ringa krafter, hvaröfver han förfogade, var likväl hans energi så stor och hans själ så rik på resurser, att han icke förtviflade om expeditionens lyckliga utgång. Om aftonen, då vi gå ombord på la Perle, den fregatt, å hvilken Victor Hugues befann sig, gjordes allt i ordning till afregan. Klockan var 8: dagen nalkades hastigt sitt slut. Victor Hugues tänkte passera sundet vid hög sjö kl. 1 på morgonen, smyga mellan engelsmännen med tillhjelp af mörkret, dagen derefter förena sig med de fartyg, som lupit ut från Rochefort:s hamn, och gå tll segels med dem åt Mexicanska viken till. Vietor Hugues hade nyss gått ned i sin hytt i sällskap med en landtofficer, hvilken kommit ombord några ögonblick förut. De sutto båda och samtalade med hvarandra nära intill en öppen glugg. — Du ansvarar mig för, öfverstlöjtnant Brune, sade Victor Hugues till den andre, att den person du talar om aldrig stämplat mot Nationen ? — Jag svär dig det! svarade Brune. Jag känner en del af hans lefnadshistoria ; det är en f. d. adelsman, som förr anklagats för ett brott, hvartill jag tror honom vara oskyldig. — Det gör mig detsamma, endast han slåss bra! afbröt Victor Hugues. Hvad som är af