Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

krafter, tack vare den styrka religionen gifver, hade knäböjt på tegelpannorna och bådo med ifver. Lågorna omgåfvo dem på alla sidor och förde ofta tillsammans flammornas röda tungor, gå att dessa bildade ett hvalf öfver de olyckliga flyktingarnes hufvuden. Henris förtviflan var förfärande. — Dö! sade han, de skola dö, och jag skall bli orsaken dertill! ; Vicomten kände förnuftet öfvergifva sig. Fjäriln och sjömannen stodo stumma med rynkade ögonbryn, afvaktande den sig hastigt närmande döden. — Det återstår oss ingenting mer att göra, sade sjömannen med det kalla lugnet hos en hafvets son, då han gjort allt för att kämpa mot faran oeh då han ser sig besegrad af händelserna. Ske Guds vilje! Jacquet återigen hängde sig fast vid lifvet med ihärdigheten hos en man, som, stark genom sin skicklighet och sin klokhet, är van vid att aldrig förtvifla. Alltsom faran tillväxt och döden blifvit mera hotande, hade hans vanliga lugn återkommit. Sittande på detta tak, som var nära att störta in, omgifven på alla sidor af lågor, medveten om att hela huset var fullt af fiender, eftersinnade han dock kallt alla de möjligheter, som slumpen kunde framkasta till deras räddning,