Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

——ETETEE EE. JIF.ffF.FTTT och det var tillräckligt att blifva biten af ett blott obetydligt retadt djur för att inom kort tid dö under alla symptomer af utbildad vattuskräck. Flere sjukdomstormer, hvilka förut brukat uppträda såsom högst lindriga, antogo nu en farlig; karakter, hvilken flera af dem sedan dess allt fortfarande bibehållit. Afven menniskornas andliga stämning, likasom deras fysiska, tycktes vara underkastad inflytande af samma förhållanden, Landstrykare art alla slag öfversvämmade landet, så att all egendom var mer eller mindre i tara; den genom den kort förut inträffade revolutionen uppkomna personliga fiendskapen begynte efter knappt försiggängen försoning att laga upp ånyo; med ett ord alla passioner uppnådde sin höjdpunkt och hvarje sinnesstämning gick ötver till öfverdrift. Den försigtige blet feg, den tappre blef rasande och blodtörstig. Den sparsamme blef en gnidare, den som lefde forståndigt blef den lättsinnir gaste slösare, excentriska personer, förälskar de och andra individer med en lätt och genialisk anstrykning af förrykthet blefvo komplett galna. Sä snart de första skalfven voro förbi, begaf jag mig tillbaka till vårt hus. Alla hade flytt och jag betann mig ensam i de temligen illa tilltygade rummen. Små jordstötar lato undertiden efter obetydliga mellanskof känna sig, och ehuru icke i och for sig starka, voro de dock farliga i ett hus, som redan förut var löst i alla sina fogningar. Jag hade just stuckit på mig mina pistoler och några andra saker, då en temligen hättig stöt lät känna sig. Jag skyndade mig till stallet för att få mig en häst, men dörren till detsamma var redan öppnad at en okänd hand och alla hästar hade försvunnit samt troligtvis sökt sig ut på slätterna, såsom de alltid göra vid jordbätfningar, då de ha tillfälle dertill, under det alt de vid eldsvådor äro mycket svåra att få ut ifrån sina stall. Jag måste derföre begagna mina egna fötter och lopp längs gatorna i vestlig riktning, för att så fort som möjligt kunna komma ur staden. Gatan var tilltälligtvis tom, men utanför ett hus, tjugu steg ifrån mig, lågo tvenne döda, en man och en flicka om ungefär tolf års ålder. De lågo stela och med marmorbleka ansigten, Ur mannens panna rann en ström af blod, men barnet tycktes vara osåradt. Hade de blifvit dödligt träffade i huset, hade de sedan med sina sista krafter släpat sig ut på gatan för att dö der? Eller hade en barmhertig och from hand fört de döende eller döda ut på gatan? Voro de far och dotter? Flygtigt uppstodo dessa frågor för mig, då jag ilade förbi. Men framåt! På att stanna, att undersöka, att rädda, att hjelpa var icke tid att tänka, och ännu mindre på att anställa sentimentala betraktelser. Snart påträffade man andra flyktingar, hvilka likasom jag ilade åt stadens vestra ända. Deribland voro ensamma ryttare, fritt galopperande hästar och hundar. Menniskor och djur tycktes blott tänka på sig sjelfva samt vara sysselsatta med att så fort som möjligt komma på öppna ställen. Trots den hast, hvarmed jag skyndade framåt, försummade jag dock icke att med mina blickar mönstra le båda husrader, hvilka bildade gatan, och