Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

Grefve de Sommes och Rick utstötte ensamma ett rytande af raseri, då de sågo lågorna omgifva flyktingarne; ty med Henri, Jacquet, Fjäriln, sjömannen och Bertha, med dessa män som de ville döda, med denna unga flicka som de föga bekymrade sig om, skulle äfven Blanche och Lonorc dö. Isynnerhet Blanche, arftagarinnan af m:me de Saint-Gervais förmögent, Blanche på hvilken grefve de Sommes byggt sin framtid, Blanche som skulle på en gång bidraga till hans lycka och hämnd. — Skjuten icke längre! skreko på samma gång de båda männen och skyndade bort till sansculotterna. Vatten! vatten! Släcken elden! Vi måste taga dem lefvande! Men det var för sent: elden, som antändts på tre olika ställen af taket, gjorde sådana framsteg, att räddning icke ens var möjlig. Elden spred sig hastigare, än vicomten trott. Äfven på denna sida hade faran sålunda blifvit lika stor och förfärlig. Den sydliga vinden dref lågorna mot berget: det var ej mera möjligt att klättra uppför detta! ... Sjömannen, som det oaktadt velat försöka klättra upp, hade sett sig omgifven af eld och rök, så att han nästan halfqväfd fallit tillbaka ned på taket. Blanche och Lonore, som återhemtat sina