Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

RA TT rr mee betrakta de förödelser, bvilka uppstått inom så kort tid. I några qvarter tycktes byggnaderna stå temligen oskadade ända upp tll taken, hvilka dock ofverallt voro beröfvade sina tegel, men på andra, ställen åter hade rader at tio till tolf hus efter hvarandra ramlat in, eller stodo så lutande, att man väntade det de skulle störta in hvart ögonblick. Slutligen hade jag staden bakom mig och befann mig midt i en hop af menniskor, hvilka likasom jag hade flytt, för atticke dödas af de instörtande murarne, och hvilka liksom jag icke tycktes veta hvart de skulle vända sig. Plötsligt ropade en stämma: Till Renca. — Det är en gammal, men dock ganska sann erfarenhet, att olyckan förenar menniskorna under det att lyckan ofta skiljer de bästa vänner åt. Några vilja påstå, att det förra sker för att söka skydd och hjelp, och det senare för att icke behöfva dela sin lycka. Vare dermed bhburu som, helst, af hundrade stämmor upprepades straxt ropet: Till Renca. — Man skyndade sig nu mot det. ungefär en fjerdedels legua aftlägsna, Renca, men, man sprang, icke mera, man gick endast hastigt; man klagade, icke, mera, utan, man talade med sin granne, och det såg ut som om, i Renca det skulle vara slut på all nöd, och all fara, vara ofverstånden. Men då Renca hade hus likasåväl som WSantjago, så var det dock icke möjligt att förnutvugtvis inse, hvarföre man icke likasåväl kunde slås ihjäl af dem, ifall de instörtade, som at dem i Santjago. Det visade sig äfven, då man kom till Renca, att en temligen stor del af dess byggnader hade ramlat in, samt att de ännu qvarstående hade betänkliga remnor i murarne. För öfrigt hade invånarne i denna by, lkasom i Santjago, föredragit att begifva sig ut på fria tältet, framför att begrafvas i sina boningar. Vi slogo oss ned bredvid dessa flyktingar och ibland oss stodo hästar och hundar sammanträngda i grupper, menniskans, begge, egentliga husdjur, eller kanske rättare sagdt, vänner. Öfver de nu följande scenerna vill jag lemna endast en kort beskrilning, ehuru de ingalunda voro utan intresse. HForeställ eder tusendetals menniskor at alla stånd, tillbringande en natt på fria fältet, utan hviloplatser, utan eld, utan lifemedel, flere at dem skilda från alla sina anhöriga och utan underrättelse om sina käraste samt osäkra om deras egendom i staden icke vore helt och hållet förstörd; mödrar ropande efter sina barn, barn sökande sina föräldrar, och ibland dem sårade och sjuka, hvilka man räddat undan förstörelsen och som lågo på jorden utan att man kunde göra det minsta för deras vård. Föreställ er allt detta och under alla dessa menniskors fötter en jord, som för beständigt darrade sakta, men också ofta skältde till hättvigt och lät höra ett doft buller, som beledsagades af ett ångestskri från tusende ängsliga bröst; föreställ er detta och lägg derwill ännu, att alla dessa förhållanden hade inträftat med ett ögonblicks hastighet och att derföre icke blott fruktan, utan en ordentlig fasa allt jemt beherrskade de flestas sinnen, och j skolen för edra ögon hafva en ungefärlig bild af denna natt. En mildrande omständighet var visserligen, att det knappast finnes en enda Chile-bo,