Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

och beråknade, huru länge det skulle dröja, innan döden grep honom, samt gjorde sig sjelf den förtviflade frågan, hvilketdera som skulle vara bäst: att hoppa ned på gården eller i trädgården, eller ock att stilla afvakta lågornas framsteg .. Sansculotterna hade slutat med sina skott, men de sjöngo dansande omkring denna boning, som nu blifvit ett flammande bål. Plötsligt uppgaf Jacquet ett rop; hans små ögon, som noga undersökt de honom omgifvande föremålen, hade fästats vid en punkt på taket, från hvilken de icke ville lösslita sig. — En utväg till räddning! sade han. Jacquet hade blifvit varse ett vindsfönster bland takteglen, nästan vid ändan af taket. Lågorna och röken ombhöljde allt, så att de kunde vara säkra för att bli sedda af sansculotterna. Jacquet lyckades uppnå vindsfönstret, då, i detsamma han lyfte upp armen, för att slå in rutan, fönstret lyftes upp. Jacquet anade en ny fara och utstötte ett skri af raseri; men genom den öppnade fönstergluggen framstack hufvudet af en blek och förfärad qvinna. — Kommen! kommen hit! j ären räddade! ljöd en skarp stämma. Allas blickar riktades mot vindsfönstret. — Mariie! utropade Blanche. Och din hushoande?