Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

Denna fattade eld inom ett ögonblick och en eldridå jemte tjock rök reste sig som en oöfverstiglig mur mellan sansculotterna och de förföljda. Henri var hos sina kamrater; dessa lågc alltjemt på taket, för att skydda sig för fiendernas kulor. Vicomtens hår var starkt svedt och hans kläder hängde i trasor. — Framåt! ropade han. Derefter kastade han kruthornet med återstoden af krutet till Fjäriln och tillade, visande på den del af taket som anfölls inifrån af sans culotterna. — Sätt eld på det här! Sjömannen, som gissat till Henris afsigt hade äfvenledes underhulpit elden med tillhjelp a det krut han hade på sig. —Klart! sade han. Röken och elden skol: dölja oss, när vi klättra upp. Vi skola kansk: bli brunstekta och qväfda, men det är likvä bättre, än att bli slagtade af dessa blodhundar. Fjäriln hade redan lyckats antända elden såsom Henri befallt. Sansculottera uppgåfvo skallande segerrop de trodde, att deras offer hade, drifna till de yttersta och seende sig beröfvade alla utvägai till flykt, beslutat att sjelfve gifva sig döden, ge nom att antinda eld omkring sig. I det hela taget, voro de således segrare