Göteborgsposten – 14 september 1861, sida 1

SR EAA SERA TIER AKER IEA EET TT AAA ERE af menniskor och djur. Öfver de vid ett sådant ullialle förekommande egendomliga företeelser tår man vanligtvis erlara så godt som intet. Om hvilka forskräckliga och egendomliga scener som vid sädana uwlltällen torekomma kan man dock göra sig en förestållning at den beskritning, som en tysk friherre von Bibra i sitt arbete Minnen från Sydamerika lemnar otver jordbätmingen i Chile är 1822. Ur den meddela vi töljande beskritning deröfver: Plötsligen och utan något föregående tecken begynte jorden att darra på et sätt som jag hvarken torr eller senare erfarit. Stenbanken, på hvilken jag satt, tycktes blitva letvande och vilja atkasva mig, ty jag störtade nästan till marken. Och denna truktansvårda stöt efterföljdes genast af en andra och en tredje, samt ännu flere andra af stor häftighet. Jag sprang helt naturligt upp från den plats, der jag satt, och lopp etter intödingarnes sed till midten af gatan, men jag kunde blott med möda hålla mig upprätt, och rundtomkring mig säg jag menniskor, hvilka liksom jag fyktat ut på galorne, störta omkull. Man kunde tydligt med ögonen följa jordens vågformiga rörelse, hvilken fortplantade sig i riktning från öster till vester, trän bergen aända till hafvet, men dessa vågor voro icke några sakta höjningar och sänkningar, utan hvarje lyftning at jordytan åttoljdes ullika at en söt. Detta var hvad man kände vid begynnelsen af denna fruktansvärda tilldragelse. Hvad man hörde var följande: Först eu fruktansvärdt, bjertslitande jemmerskrik, som utstöttes af ätvaviotill nittiotusen menniskor, samt ledsagadt af otaliga djurs ångesutjut. Vid en ensam jordstöt hör man ett enda utdraget skri; man vev icke om ännu flere skakningar skola följa, och man klagar eller utstöter en förbannelse för ett ögonblick. Sedan tröstar man sig och hoppas med det lättsinne, som tillhör nästan alla varma länders invånare, att icke några vidare skakningar skola följa, samt är snart öfvertygad derom, och efter några minuter har allt atergått till sin förra, afbrutna sysselsättning. Man arbetar, äter och dricker, musicerar och älskar liksom två minuter förut. Man talar icke mera om den förskräckelse man haft, ja, man tänker icke mera derpå. Det var en temblor (en kort skakning), och intet vidare. Men vid en verklig jordbåtning, isynnerhet vid en som inträffar så plötsligt och så häftigt, som den jag omtalar, är det något helt annat, Jag har aldrig hört ett fasanstullare och bokstatligen mera sinnesbedötvande ångestskri, än i dessa förskräckliga minuter. Derpå hörde man bullret af instörtande byggnader, sårades och stympades hjelprop samt slutligen de döendes dodsskri, och jemte allt detta hördes det underjordiska dundret i jordens inre, och i lutten hörde man de hemska och oregelbundna klagvljuden från kyrkornas klockor, hvilka icke ringdes af någon mensklig hand, utan sattes i rörelse af de vacklande tornen sjelfva. Hvad man slutligen såg var störtande murar, krossade bjelkar, plötsligt uppkomna grushögar, hvilka utsände moln af dam, och emellan dem flyende menniskors ångestförvridna och bleka ansigten; en moder med ett blödande barn på armen, en annan som